Perfect Guide

Imax skapar mer huvudvärk än cineastlycka

Så då sitter vi till slut framför Sveriges största bioduk i Sveriges största köpcentrum, på rad 7 i SF:s Imax-salong på Mall of Scandinavia. Vi är här för världens mest maxade bioupplevelse, med den digitalt superhögupplösta Imax-tekniken där projektorn skickar ut bilden horisontellt i stället för vertikalt och inte bara ger dubbelt så hög upplösning som andra biografer i Sverige utan även mycket större bild.

Annons
X

Länge tvekade vi om huruvida vi skulle se Christopher Nolans Dunkirk i Imax-salongen i Solna eller på Rigoletto inne i stan, som har en upprustad äkta 70 mm-projektor – antingen det bästa av vad digitalt kan erbjuda, mot det bästa av den anrika analoga tekniken. I sista stund upptäckte jag dock att bilden på Rigoletto var kraftigt beskuren vertikalt för att passa den gamla projektorn. Bravo, SF!

Så här sitter vi nu framför Imax-jätteväggen när reklamen slutar rulla, belysningen släcks och … SF Bio vevar i gång en lång trailer för själva Imax-formatet. Den sätter tonen för hela upplevelsen. Trailern säger allt om den svenska biobranschen.

Först tänker sig Imax-trailern förevisa den otroliga skärpan – men pixlarna är tvärtom pinsamt tydliga. Man har glömt att göra denna högupplösnings-PR-film högupplöst.

Sedan börjar speakerrösten leda oss igenom en ljuduppvisning, påminnande om 1900-talets gamla stereotest ("min röst ska nu komma från vänster sida"). Imax-rösten säger att ljudet kan komma precis varifrån som helst i lokalen, "det kan komma härifrån … eller härifrån!" – men ljudet vi hör förflyttas endast ett par meter på högersidan av scenen. Folk börjar begrava sina huvuden i popcornkartongerna av genans.

Och det är nu det värsta kommer. SF Bios reklamröst skryter om att Imax-ljudet är så extremt bra att "du kan höra en knappnål falla!" – men tacka fasen för det när de mixat upp ljudet till rena klusterbomben av knappnålar. Är det för att knappnålen på duken är fem meter lång som hela salongen dånar av bassplitter när den når golvet?

Bildkvaliteten är förstås bättre när Nolan-filmen börjar. Andlöst bra, rentav. Men ljudet blir ett fortsatt problem. Det första ljudet som hörs är en gevärskula – som låter som en bomb.

Och om gevärskulan låter som en bomb, hur gör man då med bomben? Jo, visar det sig snart, man låter en liten bomb låta som en stor bomb. Men hur gör man då med den stora bomben? Jo, man låter den, liksom precis allt annat, inklusive en knappnål, låta som stora bomber. Resultatet blir praktiskt taget samma slags "loudness war" som inom musiken, där dynamiken gått förlorad när allt måste höras lika starkt i radio och på Spotify.

Många har kritiserat SF Bio för att ha för högt ljud i Imax-salongen. Jag förstår direkt varför när jag upplever det själv. Det är inte bara volymen utan kvaliteten. När Hans Zimmers musik blandas med bombplansmotorerna är det givetvis meningen att ljudet ska skildra ett kaos – men borde inte en Imax-uppspelning av ett Zimmer-soundtrack låta lite bättre än den hopplöst oljudsstudsande Hans Zimmer-konserten på Globen i våras? Det gör den inte.

Till slut inser vi också att den gigantiska duken, trots fantastisk bildkvalitet, skapar samma huvudvärksproblem som knappnålsbomberna: När vi måste sitta och vrida på huvudet för att följa dialogen mellan två huvuden som är tätt ihop i närbild förtas en hel del av filmens eftersträvade intimitet.

Men med en tvålitersmugg med Cola kanske det går att svälja ner?

Utforska Perfect Guide Shopping

shopping bag

Shoppa redaktionens favoriter, det bästa inom mode, inredning och skönhet. Exklusiva erbjudanden och samarbeten för våra läsare

TA MIG TILL SHOPPEN!

Till Toppen