Annons
X
Annons
X

Claes Arvidsson: Ikonen Palme en spegel för vår samtid

(uppdaterad)

Dragkampen mellan ett nostalgiskt idealiserande och ett kvarlevande hat har gett minnet av Olof Palme mytologiska drag. Genom nya framställningar – i böcker, filmer och teaterpjäser – omförhandlas fortfarande Palmebilden och blir långsamt mer realistisk.

UNDER STRECKET

Olof Palme skulle kunna ha varit en person hämtad ur en roman – och därför är det inte förvånande att han dyker upp på filmduken och teaterscenen. Han kom från överklassen och blev hövding i det statsbärande arbetarpartiet. Han hade en vänsterintellektuell sida men var också kommunistjägare. Han var medial men också väldigt privat. Han var arrogant men också empatisk.

I livet hade Palme star quality – och var omstridd, älskad och hatad. Det räcker långt för att förstå den dragningskraft han har och det intresse han fortfarande väcker. Till bilden av det som format minnet av honom hör förstås att mordet på Sveriges statsminister och en internationell statsman 1986 fortfarande är ouppklarat.

I höst har Palme varit aktuell genom Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär ”Palme”, som med start på juldagen visas som förlängd tv-serie i SVT, och spelfilmen ”Call girl” i regi av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Att biografen Grand, som Palme hade besökt samma kväll som han mördades, hängde dokumentären och dramat affisch vid affisch ingav onekligen en märklig känsla.

Annons
X

”Call girl” har fått rubrikstatus på grund av att man i berättelsen om bordellhärvan på 70-talet valt att låta statsministern – inte namngiven men lätt igenkännbar som Olof Palme – köpa sex av minderåriga. Det har fått familjen och S-veteraner att gå i taket och det kan bli aktuellt med åtal för förtal. Den är lätt att sympatisera med reaktionen. Det finns inga som helst belägg för att Palme gjort detta och inte heller några skäl att tro det.

Det är dock tyvärr typiskt att till exempel Dagens Arena väljer att placera in ”Call girl” i en större berättelse om Palmehatet. Det faller in i bilden av hur ”tempelväktarna” har slagit vakt om minnet och hur man velat stigmatisera det som inte riktigt passat in.

Christer Isakssons bok ”Palme privat. I skuggan av Erlander” (1995) handlade som titeln antyder om mer än politiken. Det som skapade debatt var att han skrev om Palmes relationer till kvinnor. Tv:s Siewert Öholm var arg. Vännen Harry Schein talade om spiksoppa. Palmehatet ventilerades. Det privata var tabu.

En ännu mer hårdhänt behandling fick Jonas Gummesson för sin ”Palmes ungdomsår. Bland nazister och spioner” (2001). Familjen tog avstånd utan att ha läst boken. I arbetarrörelsen hördes kommentarer som ”förtalets kolportörer” och ”åter till Palmehatet”. Soffpratare och kommentatorsröster av olika kulörer hängde på – ibland utan att nödvändigtvis ens ha hållit boken i sin hand. P O Enquist skrev i Expressen att ”man förstår avsikten, som är ond, eller i varje fall inte välvillig”, medan Yrsa Stenius i Aftonbladet slog till med att Gummesson ”slaktar sin intellektuella heder”.

Joakim Palme hävdade i Göteborgs-Posten att Gummessons bok ingick i ”ett medvetet mönster, att solka ned Olof Palme genom att beskriva människorna i hans omgivning”. Och på samma sätt knyter kritiken nu alltså an till ”Call girl”. I själva verket ska den filmens Palme snarare ses om något som bäst kan beskrivas som ett billigt sätt att kittla fantasin genom att snylta på ”varumärket”.

Samtidigt har uppståndelsen kring ”statsministern” skymt sikten för det som egentligen borde vara huvudsaken vid sidan av de två flickornas öde, nämligen beskrivningen av det som var Sverige i Palmes tid, ett land präglat av decennier av socialdemokratiskt maktinnehav, korporativism och kalla krigets hemlighetsmakeri. Palmes väg i politiken kantades av blåsväder och skandaler. Idag skulle det inte vara möjligt att slippa undan ansvaret. Den kritiska dimensionen finns med i Lindströms och Nycanders med rätta hyllade dokumentär, men sammantaget blir deras version av Palme väl socialdemokratisk och därmed idealiserande. Samtidigt ska det sägas att den kritik som kommer fram ändå visar på att den rådande partibilden av Palme har blivit mer realistisk. I filmen talar socialdemokrater om hans bristande ”impulskontroll”, om makten och att retoriken både hade goda och dåliga sidor.

Filmen är kavalkad över händelser som många minns. LO-pampar, den landsflyende Ingmar Bergman och Astrid Lindgrens Pomperipossa. IB, kärnkraften och löntagarfonderna intar sina roller i det politiska spelet. Och Palmehatet. Politiska höjdpunkter och nederlag flimrar förbi.

Ett exempel på den historia som man väljer att berätta, är att Palme i en tv-intervju som återges i filmens inledning säger att hans politiska drivkraft är att skapa ett anständigt samhälle. Mot det kan knappast någon vilja invända. Sedan blir dock den konkreta politiken rätt frånvarande.

Den reformoffensiv som förknippas med Palmes år som statsminister 1969–76 var dock något distinkt annat än den erlanderska gråsossereformismen. Relationerna mellan stat och individ stöptes om, familjerelationerna stuvades om, liksom relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det privata näringslivet fick det trängre. Sverige blev mer socialistiskt.

Vägen till socialdemokratin knyts till Palmes college-år i USA 1948, men inget sägs om hur olika svar han själv gav. Inte heller att han träder fram som en borgerlig yngling när han året innan lämnade in arméns officersaspirantprov vid kadettskolan på Livhusarregementet i Skövde. Att han arbetade vid Försvarsstabens underrättelsebyrå i början av 50-talet har inte heller fått plats.

Till luckorna i minneskavalkaden hör också dubbelspelet visavi USA – och då inte minst under åren av diplomatisk frost som följde på Palmes Vietnamkrigskritik i slutet på 60-talet och början på 70-talet. I filmen dras dessutom en oproblematisk linje över till Palmes senare engagemang för fred. Men det var problematiskt att Sverige när det hettade till mellan supermakterna i början av 80-talet kom att inta positioner som aldrig någonsin tidigare legat så nära de sovjetiska. Palme blev antiantikommunist. Ubåtskrisen och Palmes hantering av kränkningarna nämns över huvud taget inte.

Kort sagt är det för mycket i Palmes liv och gärning som saknas för att bilden ska bli hel, men förhoppningsvis blir den mer komplett i den längre tv-versionen.

I filmens avslutning anknyter Lindström och Nycander till föreställningen att mordet på Palme satte punkt för en era. I själva verket hade den revolutionära reformismen redan kommit till vägs ände: politiken var prövad och den fungerade inte. I känslan av nationell sorg kunde det ändå vara naturligt att som Ulf Lundell 1987 dikta på temat den spruckna idyllen i ”Gränsen” på skivan ”Det goda livet”: ”Det växer rosor upp ur stenen / Det är vårt blod som växer där / Två skott och allting är förändrat / Det kunde inte hända här.” Tio år senare skrev Björn Afzelius, i ”Tankar vid 50”, att ”den nya tiden kom som en kylig natt”. Det är nostalgi och samhällskritik i samma sentens.

Med samma tankefigurer som utgångspunkt har Palme intagit teaterscenen. Personen, den radikala politiken och dramat verkar utöva en oemotståndlig lockelse i ett land som i dag ser helt annorlunda ut. Det avspeglar och ger uttryck för det främlingskap och den politiska vilsenhet som inte minst socialdemokrater till vänster känner. Någon pjäs som från ett borgerligt perspektiv som tar sig an Palme som person, gärning eller symbol har ännu inte skådats. Men visst vore det intressant.

I teaterskörden finns bland annat Henning Mankell som har skrivit två pjäser som Palme och Palmemordet (”Palme” och ”En enkel lunch i Vällingby”). Här finns också Majgull Axelssons ”Helgonlegender” som skrev samhällsteater med mordet som referenspunkt. I ”Palme dör innan paus” av Stefan Lindberg som gavs på Teater Bhopa i Göteborg 2001 formuleras ett återkommande tema: det svikna folkhemslöftet. Här i 70-talistisk tappning:

”Varför har allt blivit fult och varför uppfostrade ni mig enligt gyllene regeln och varför satte ni mig ständigt i grupparbete när verkligheten skulle bli sådan att varenda jävel fick ta hand om sig själv?”

Det handlar om en förlorad generation eller som det formulerades i ”Olof Palmes leende” av Malin Lagerlöf (Örebro länsteater, 2001): ”Grejen är att vi har inget som helst värde”. I de dystra landskap som målas upp symboliserar Olof Palme det goda.

Mordet på Palme fungerar som en tidsmarkör för övergången till en ond tid. I ”Och så levde vi lyckliga?” av Malin Axelsson (Uppsala statsteater, 2002) stiger Palme upp från de döda till ett Sverige styrt av globala fonder, mafiosi och multinationella företag. Idealen och drömmarna är borta. Det finns en längtan efter ett svunnet folkhem, men inte som en enkel repris. Rollfiguren Palme säger det själv: ”Jag vet inte vad jag ska säga. Mina ord är gamla och slitna. Det måste komma nya som säger något”.

I Lars Noréns Dramatenpjäs ”Endagsvarelser” som sattes upp 2006 är det 68-generationen som vänder ut och in på sina våndor. Framgångsrika, neurotiska och med en för det mesta kritisk inställning till hur idealen sveks. Men det är inte nutid. Dramat utspelar sig hösten 1986 med mordet på Olof Palme som bakgrund. Brottet i samhällsutvecklingen förläggs inte till tiden efter Palmes död, utan sveket skedde redan innan dess:

Mareike:
– Jag har en väninna som är så upprörd över blommorna. Hon är så arg på rosorna som ligger på Sveavägen och skräpar /.../ Hon ser dom där ruttnande rosorna som en symbol /.../ för socialdemokratins upplösning.

Anna:
– Jag gör det. Jag hatar social
demokraterna /.../ För dom är småskurna, fantasilösa, dömande, förföljande – och fördöljer tankar och sammanhang som dom inte förstår eller kan styra, och därför att dom tror att kompromissen ursäktar allt och alla, vare sig det gäller skolpolitiken, miljöpolitiken, försvars
politiken eller den ekonomiska politiken.

Henrik:
– Den har helt enkelt inte tid –
socialdemokratin, den har inte tid att vara socialdemokrati /.../ eftersom den måste styra landet /…/ Den har inte tid att göra något lite för alla, eftersom den
måste göra så mycket för några få.

Men bilden har inte klarnat efter maktskiftet och ”det nya arbetarpartiets” inträde som politisk huvudrollsinnehavare samma år.

Steget från Norén är långt till ”Olof Palme – En pjäs från Sverige” av Lucas Svensson som visades på Stockholms stadsteater tidigare i år. Ambitionen är att göra politisk teater genom att ställa skarpa frågor om Sverige och socialdemokratins kris. Trots detta är politiken ändå mest frånvarande medan buskisen är desto mer påtaglig. Det räcker inte med välkända citat och politikerimitationer (Erlander, Bohman och Fälldin) samt en porträttlik Palmeskådis för att drömmen om ett annat land ska ta gestalt.

Pjäsen är det senaste men knappast det sista exemplet på den ikoniska kraft som Olof Palme har i den svenska offentligheten. Redan om några veckor premiärvisar SVT ett spekulativt actiondrama om mordet, ”En pilgrims död”. Tanken går till resonemangen om ett slags funktionell personkult som omger vår tids fixstjärnor i Wayne Koestenbaums bok om Jackie Kennedy, ”Jackie under my skin: Interpreting an icon” (1995). Kulten av moderna ikoner kan vara fördummande, mystifierande eller stimulerande – men den kan även frigöra längtan efter ett annat liv hos ”tillbedjarna”.

Claes Arvidsson
är ledarskribent i SvD och författare till ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (2007).

Annons
Annons
X
Annons
X