Fred Andersson:iimuras konst kastar ljus över filosofins misstag

Den som betraktar Takahiko iimuras rigorösa utforskningar av filmseendet kan få en stimulerande känsla av att tappa fotfästet. Med sina nyskapande kortfilmer undersöker han den splittring mellan Jag och Mig där identiteten uppstår.

Under strecket
Publicerad
Annons

Den japanske konstnären Takahiko iimura är för oss kanske mest känd för den moralpanik hans kortfilmer orsakade vid amerikanska universitet på 60-talet. En av dessa filmer, ”Ai” (kärlek), användes för ett tag sedan av Göteborgsoperan i dess uppsättning av Strauss ”Rosenkavaljeren”. Det var mig veterligt första gången ett arbete av iimura visades i större format i Sverige, sedan Moderna Museets filmvisningar under 60-talet. På kontinenten och i USA är han däremot erkänd som en av video- och mediekonstens pionjärer. Han har ägnats retrospektiva visningar och utställningar vid institutioner som Lux Centre i London, Jeu de Paume i Paris och Anthology Film Archives i New York. iimura är också ett slående exempel på en konstnärstyp som sägs vara typisk för vårt informationssamhälle: estet och teknolog, konstnär och analytisk teoretiker i samma person.
Under senare år har han också börjat sprida sitt arbete i digital form på ett sätt som gjort det åtkomligt även i våra avlägsna nordiska hörn. Nyligen kom två
nya dvd-utgåvor producerade av Euphonic i Tokyo: dels Experiments of the Sixties med fyra filmer från 1962 (bland annat ”Ai”), dels Ma: A Japanese Concept, även den med fyra filmer. En av dessa är ”Ma: Space/Time in the Garden of Ryoan-Ji” (1989), ett försök att filmiskt åskådliggöra (och förverkliga) det japanska begreppet Ma. Detta begrepp skall inte förväxlas med vårt västerländska skönhetsbegrepp, men har däremot enligt iimura stora likheter med Henri Bergsons idéer om la durée: den inre tid som är något annat än sekunder och minuter, före och efter. Stenträdgården vid klostret i Ryoan-Ji i Kyoto, en plats för tystnad och kontemplation och en milstolpe i japansk konsthistoria, har här tolkats i en komplex filmisk struktur med ytterst långsamma kameraåkningar som ständigt verkar återföra skeendena till sin början. Som om vi såg en serie spiraler snarare än den raka linje en film ju egentligen, rent materiellt, alltid är.
Genom detta upphävande av rummet skulle man mer metaforiskt kunna påstå att
iimura också upphäver tiden. Men i så fall enbart vad Bergson kallade den ”astronomiska tiden”, till skillnad från la durée. ”Astronomisk” tid är uppmätt tid, kopplad till den klassiska fysikens axiom att hastighet endast är en funktion av uppmätt tid och avstånd. Denna koppling mellan tiden och rummet var för Bergson ett av den traditionella västerländska filosofins stora misstag. Men i ett tillstånd där vi inte längre upplever någon skillnad mellan materia och tomrum kan någon astronomisk tid inte föreligga, åtminstone inte i vår upplevelse. Förståelsen av detta tillstånd är central för förståelsen av begreppet Ma.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons