ExfrunIgenkänning som gör ont i stark svensk debutfilm

Karl Linnertorp och Ellen Olaison.
Karl Linnertorp och Ellen Olaison. Foto: Triart/Daniel Takacs

”Exfrun” är ett svenskt samtidsdrama som berättar något igenkännbart om tvåsamhetens villkor. Katja Wiks långfilmsdebut är försynt roande utan att den obekväma, såriga svärtan går förlorad, skriver Elias Björkman.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns stunder av smärtsam igenkänning i Katja Wiks långfilmsdebut ”Exfrun”: tvåbarnspappans patetiska ursäkter efter en spritfylld natt, den förgörande osäkerheten hos kanske-pojkvännen som tar med sin dejt på hemmafest, ett efterhängset dåligt samvete som ansätter och förföljer den ensamstående mamman även när hon lämnat barnen ifrån sig.

”Exfrun” är ännu en studie i tvåsamhetens bräcklighet och på förhand givna premisser, men en sällsamt precis och ovanligt intressant sådan. Här finns ingen rak personutveckling eller konventionell dramaturgi med svårigheter som ska övervinnas. Snarare består filmen av noga utvalda nedslag i tre förhållanden som befinner sig i tre olika skeden: de nyförälskade (flickvännen), de gifta (frun) och de skilda (titelns exfru).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons