Idén om kloka barn förnekar deras maktlöshet

Kristoffer Leandoer (född 1962) är författare och kritiker i SvD. Han skriver ofta essäer i form av understreckare i SvD. Läs till exempel hans recension av Véronique Chalmets bok om diktatorernas barndom, ”L’enfance des dictateurs”.
Kristoffer Leandoer (född 1962) är författare och kritiker i SvD. Han skriver ofta essäer i form av understreckare i SvD. Läs till exempel hans recension av Véronique Chalmets bok om diktatorernas barndom, ”L’enfance des dictateurs”. Foto: Staffan Löwstedt

Varför är litteraturen så mån om att utmåla barn som överlägset kloka? Malin Ullgren har läst Kristoffer Leandoers infallsrika essäbok ”Barn”.

Under strecket
Publicerad
Annons

Medan jag läser Kristoffer Leandoers essäbok ”Barn. Paradiset och flykten därifrån” är mitt yngsta barn hemma och sjuk. Han är uttråkad och vill att jag ska spela Playstation med honom. Jag förklarar att jag tyvärr inte kan, för jag måste koncentrera mig på en bok som handlar om barn.

Den skuldfyllda ironin passar väl med den genomgående tanken i Leandoers essä: i skönlitteraturen – både den för vuxna och för barn – är ”barn” och ”barndom” naturligtvis vuxna fantasier. Vad ska man med verkliga ungar till, när vuxna själva kan uppfinna förlorade paradis och befolka dem med projektioner?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons