Annons
X
Annons
X

Johan Östling: Idén med universitet på väg att gå förlorad

Bildningsdebatten

Forskningssäte, bildningsinstans eller tillväxtmotor – identitetskrisen för universiteten är djupgående. På ett globalt plan finns det tecken på att universitet kan vara på väg att överge sin demokratiskt baserade ­grundidé i den tekniskt-instrumentella nyttans namn.

[object Object]
Studenter i Stockholms universitetsbibliotek. Foto: Bertil Ericson/TT

Universitetet är den av våra samhällsinstitutioner som åtnjuter högst ­förtroende hos allmänheten. Idag är högskolan en av de största statliga sektorerna med över 70 000 anställda och hundratusentals studenter. Förhoppningarna som knyts till forskningens och den högre utbildningens bastioner är skyhöga. De förväntas förmedla och frambringa avancerad kunskap, vara motorer i en regional och nationell ekonomi, tjäna som kritiska instanser och forum för nytänkande. Världen över, sedan länge i Europa och Nordamerika men i växande grad även i Asien och på andra kontinenter, satsas det följaktligen enorma belopp varje år på universitet och forskningsinstitut.

Ändå tornar orons moln upp sig. Det finns starka röster, rentav i styrelser för vårt lands största lärosäten, som vill snäva in universitetets uppdrag och förvandla dem till lokaler för lönsamma patent­makare. Ett än mer radikalt ifrågasättande hotar samtidigt att bryta igenom. En motrörelse, anförd av världens allra mäktigaste, underkänner rationell argumentation och själva den vetenskapliga me­toden. I ett postfaktiskt tillstånd har universitetet ­ingen uppgift.

Eller också är det just i ett sådant tillstånd som universiteten behövs som mest. Om så är fallet handlar det inte bara om att slipa argumenten för förnuft och vetenskap, utan om att formulera övertygande argument för universitetets mål och mening. Kan det vara så att universitetet alltför länge har tagit sig själv – sin uppgift, sin status, sin finansiering – för given? Att det har varit alltför omhuldat och välförsett för att behöva rättfärdiga sin existens?

Annons
X

Den som anfäktas av sådant tvivel kan söka stöd i den rikhaltiga akademiska reflexionslitteraturen. Här finns många insikter att hämta. Historiskt sett växte denna genre fram under det sena 1700-talet, en period när universitetet dömdes ut som en ­sömnig och antikverad inrättning av upplysnings­filosofer, naturforskare och andra progressiva krafter. Men i stället för att helt lägga ned den medeltida lärdomsanstalten – det var ett alternativ som ­faktiskt övervägdes – fanns det ett antal tänkare, huvudsakligen tyskar, som satte sig före att omdefiniera universitetets grunduppdrag. Enligt dem skulle det hädanefter inte bara vidareföra de gamla sanningarna; det skulle frambringa nya. Här föddes det moderna universitetet. Redan från början fanns det olika uppfattningar om hur det skulle utformas och vad det egentligen skulle innebära – kort sagt, vilken universitetets idé egentligen var. Diskussionen har fortsatt sedan dess.

I ”Universitetets idé” (Daidalos) har idéhistorikern Thomas Karlsohn fångat denna fortlöpande reflexion i 16 nyckeltexter från de senaste tvåhundra åren. Karlsohn står själv för urval och översättning, och har därtill skrivit en lång och kunskapsrik ­introduktion till universitetet och dess historia, närmast en egen bok i boken.

Karlsohn har hämtat sina källtexter ur de två tongivande intellektuella traditionerna på området, den tyska respektive den anglosaxiska. Eftersom de nyare texterna, direkt eller indirekt, refererar till de äldre blir antologin också till ett långt samtal som spänner över epokerna. Det är fascinerande att följa hur universitetets kardinalfrågor ständigt återkommer, samtidigt som varje tid har sina speciella ­problem. Urvalet är alltså välmotiverat men innebär också en begränsning. Romanska röster, från José Ortega y Gasset till Jacques Derrida, får vi ­exempelvis inte ta del av.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Antologin tar sin början med två urtexter från 1800-talet: Wilhelm von Humboldts ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin” (1808/1810) och John Henry Newmans ”Idén om ett universitet” (1852). Humboldts memorandum har kallats för det mest diskuterade dokumentet i universitetets historia. I denna korta, länge opublicerade text, tillkommen i samband med att Berlinuniversitetet inrättades 1810, satte Humboldt sina akademiska principer på pränt. Universitetet ska vara en plats där vetenskapen i dess djupaste, vidaste och renaste mening har sin hemvist, menade Humboldt. Det innebar att forskning och bildning måste vara centrala uppgifter, inte endast kunskapstradering och yrkesutbildning. Därutöver framhävde han nödvändigheten av akademisk frihet och föreningen av forskning och undervisning.

    Humboldttraditionen skulle under hela 1900-talet tjäna som intellektuell referenspunkt i tysk ­debatt. Den var en källa till identifikation och inspiration, men den kom också att stå som symbol för allt det förstockade och världsfrånvända. I ett av de mest åberopade bidragen vände sig filosofen Karl Jaspers 1946 till det tyska akademiska arvet för att gjuta nytt liv i universitetet efter den nazistiska katastrofen. Han förespråkade ingen återgång till en äldre ordning men argumenterade för att många av de ärvda grundvärdena alltjämt ägde sin aktualitet. Även för senare filosofer var den nationella ­traditionen en realitet att förhålla sig till. Hans-­Georg Gadamer omfamnade på 1980-talet Humboldts ideal, medan Jürgen Habermas intog en betydligt mer kritisk hållning.

    Den anglosaxiska traditionen har löpt i delvis andra spår. Den har sitt ursprung i kyrkomannen John Henry Newmans idé om universitetet, i mycket modellerad på de ideal han själv mött som student i Oxford ­under 1820-talet. Universitetet utgör, skrev han ­inledningsvis, ”en plats för undervisning om den universella kunskapen”. I likhet med Humboldt tog han parti för bildningen och studiet av klassiska texter. I motsats till den tyska traditionen saknades det dock hos honom en elaborerad tanke om forskningens roll i kunskapens dynamik. Inte heller drog Newman i härnad för den akademiska fri­heten. För honom var kunskapstillägnelsens fostrande och formande aspekt överordnad.

    Newmans betydelse består i att han lade grunden för den tradition av liberal education som så länge har varit ett viktigt inslag i högre utbildning i främst Nordamerika. Med detta förstås de breda inledande studier som föregår specialisering och yrkesinriktning och i stället har som syfte att främja intellektuell mognad och personlighetsdaning. Vad detta innebär mer precist, och hur denna bildnings­mission ska kombineras med universitetets andra uppdrag, har varit ett föremål för omfattande diskussioner under mer än hundra år.

    Att det har rört sig om meningsutbyten kan två exempel illustrera. År 1930 pläderade Abraham Flexner (grundare av Institute for Advanced Study i Princeton) för att universitetet skulle vara en institution med det rena sanningssökandet i högsätet. Drygt tre decennier senare, 1963, menade Berkeleyrektorn Clark Kerr att Flexners vision var överspelad och att efterkrigstidens massuniversitet bäst beskrevs som ett antal löst sammanfogade enheter med olika funktioner – ett ”multiversitet”. En annan stridsfråga har gällt själva innebörden av liberal ­education, i synnerhet under det ”culture war” som tog sin början under 1980-talet. Allan Bloom för­ordade fördjupade studier av en begränsad uppsättning hallstämplade västerländska klassiker. Han fick mothugg av en annan filosof, Martha Nussbaum. Hon argumenterade för att pensumet måste breddas och att en förmåga att leva sig in i det främmande var avgörande för en allsidig medborgerlig fostran.

    Det hör till antologins verkliga förtjänster att den för samman äldre, kanoniserade texter med färska alster från 2000-talets debatt. Litteraturvetaren ­Jochen Hörischs lamentation över den tyska belägenheten formar sig till en fundamentalkritik, men är också ett uttryck för ett slags akademisk nostalgi. Den förra Chicagorektorn Hanna Holborn Grays historiskt grundade exposé är ett vackert försvar för eftertanke och verklighetssinne i debatten. Textsamlingen avslutas med den engelske pedagogen Ronald Barnetts ”Universitetets idé i det tjugoförsta århundradet” (2011). Hans tes är att samtidens ­reflexion över universitetet kringskärs av fantasilöshet. Med ett större mått av kreativitet kan gamla hämningar lösas upp och nya tankar blomma upp.

    Frågan är om vi redan nu kan få en skymt av framtidens universitet. Kanske är det inte alls den amerikanska eller europeiska utvecklingen som kommer att bli den mest angelägna att följa. ”The transnational politics of higher education” (red: Meng-Hsuan Chou, Isaac A Kamola och Tamson Pietsch; Routledge) öppnar ett vidare perspektiv. Ett grundbudskap i boken är att universitet världen över har dragits in i den globala konkurrensen. Det har underlättat studentutbyte, stimulerat forskningssamarbete och drivit på den vetenskapliga produktiviteten. På samma gång har universiteten blivit kraftcentraler i en innovationsdriven ekonomi. Ämnen och kunskapsfält som inte anses kunna bidra till den ekonomiska tillväxten för en alltmer tynande tillvaro. Denna kritiska karakteristik är inte ny, men bokens globala anslag ger den en ­annan turnering.

    Det finns tendenser som är än mer bekymmersamma. Några av de mest framgångsrika universiteten har kunnat frodas i djupt auktoritära stater, som Ulrika Björkstén nyligen skildrade i en serie avslöjande reportage i radions ”Vetandets värld”. Nanyang Technological University i Singapore och King Abdullah University of Science and Technology i Saudiarabien är bara två exempel på lärosäten som har klättrat snabbt på de internationella rankningslistorna de senaste åren. Där triumferar den hårda upplysningens tekniskt-instrumentella nytta över den mjuka upplysningens demokratiska och humanitära värden. Och det kan mycket väl vara där som det tjugoförsta århundradets idé om universitetet tar form i detta nu.

    Annons

    Studenter i Stockholms universitetsbibliotek.

    Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X