X
Annons
X

Lars Magnusson: Idéer styr sällan ekonomin

När politikerna överöser oss med räddningspaket och erbjuder mirakelmediciner för att en klen ekonomi skall kunnas repa sig efter förra årets finanskrasch, kan man ställa sig frågan: vilket inflytande har egentligen doktriner och idéer för den verkliga ekonomin, för den ekonomiska politik som förs i olika länder? Fjolårets finansiella härdsmälta varnar oss för att tro att det finns några enkla samband. Det är förstås inte upptäckten av några nya teorier som har skapat förutsättning för de omfattande krav på regleringar av finansmarknaden som nu ställs. Istället var det verkligheten som sparkade, och som gör att man åter igen dammar av John Maynard Keynes eller börjar hitta Karl Marx skrifter i boklådorna. När den förre amerikanske finansministern Henry Paulson i mitten av september 2008 året lät investeringsbanken Lehman Brothers gå i konkurs öppnade han en dammlucka. En i och för sig allvarlig bubbla på den amerikanska fastighetsmarknaden utvecklades till en global finansiell kris. Sedan dess har banker gått omkull och övertagits av staten. I den så kallade reella ekonomin har varsel och uppsägningar duggat tätt. Över världen har staten pumpat in ofattbara belopp för att återkapitalisera banker och finansinstitut. Överallt talas det idag om att införa nya regleringar och att marknadskrafterna måste balanseras med hjälp av offentliga styrinstrument.

Den ekonomisk-politiska omorientering som följer av dagens kris är otvetydig. Men den har alltså mycket lite att göra med nya ekonomiska teorier. Chicagoekonomen George Stigler påpekade för länge sedan, i boken ”The Economist as Preacher” (1982), att ekonomerna och den ekonomiska vetenskapen snarare traskar patrull efter de förändringar som sker i ekonomin. Delvis var hans insikt sprungen ur besvikelse. De amerikanska presidenterna hade i allt för liten grad lyssnat på de nyliberala lockropen från Chicago, tyckte han. Liksom Milton Friedman, som såg sina idéer köras över av president Richard Nixon i början av 1970-talet, kunde Stigler konstatera att både utbudspolitik och ren marknadsekonomi hade svårt att få gehör hos George Bush den äldre.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X