Annons
X
Annons
X

Ideal och gemenskap formade starka individer

";Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam." En av replikerna i Lukas Moodyssons film Tillsammans. Filmen, som kom för ett par år sen, skildrar en bit av 1970-talet, det decennium som kallas kollektivismens årtionde.
Det var en tid då man starkt ifrågasatte föräldragenerationens värderingar och överhuvudtaget alla traditionella auktoriteter. Man protesterade mot individualiseringen i samhället, kommersialismen, karriärismen, teknologin, exploateringen av naturen med mera. Inte bara genom att gå med plakat på gatorna, utan genom att försöka skapa ett alternativt liv. Runt hela Sverige växte små eller stora gemenskapsgrupper fram. Det bildades kollektiv i var och varannan stad, och många flyttade ut till gårdar på landsbygden.
Det är lätt att föreställa sig hur folk som bott i byar sen generationer chockades av alla dessa radikala hippies från städerna som plötsligt skulle leva ett naturligt liv på landet. De mötte långhåriga skäggiga män och kvinnor i höftskynken som levde på broccoli, morötter och palsternackor, som inte sällan förbjöd tv-apparater och kaffe, men ofta hade en romantisk syn på droger och sex.

I Moodyssons film möter vi inte bara vuxna. Han skildrar lika mycket kollektivets värld sett ur barnens perspektiv. Där finns barn som omges av strikta regler vad gäller åsikter och ideal, men som samtidig lever i oklara familjestrukturer och upplever hur föräldrarna experimenterar med just sex och droger. Där finns också en stor portion gemenskap och värme, en övertygelse att världen kan göras till en bättre plats att leva i. Framför allt, en känsla av tillhörighet, av att vara tillsammans.

– Inget kollektiv var det andra likt, det fanns kristna, politiska, grönavågen-kollektiv. Filmen visar ändå det typiska för alla kollektiv på den tiden, att mjuka värden betonades och att kollektivet styrde över individen. Den skildrar också det typiska utopiska tänkandet, man trodde att världen kunde förändras och man kämpade för att alla gränser, klasser och grupperingar skulle suddas ut, säger Knut Frohm, lektor i religionssociologi på teologiska institutionen i Lund.

Annons
X

Märkligt nog finns det ingen direkt forskning om dem som växte upp i kollektiv. Men i forskningsprojektet "Vart tog idealismen vägen - 68:orna och deras barn" har Knut Frohm och flera kollegor intervjuat unga som är engagerade i ideell verksamhet. Det visade sig att merparten av dem hade föräldrar som också varit lika engagerade och som tillhörde kollektiviströrelsen på 1970-talet.
Under intervjuerna har Knut Frohm förvånats över att så gott som alla intervjuade har en positiv bild av uppväxten.

– Generellt sett har de som är uppvuxna i kollektiv en mer positiv attityd till vad föräldrarna gjorde än föräldrarna själva. Många föräldrar är rädda att de i sitt experimenterande förstörde barnen.

Ingen av dem som Knut Frohm intervjuat var helt igenom negativ. I den mån han hört kritiska röster har det handlat om oklara strukturer i kollektiven och att man upplevde att man inte fick ha föräldrarna för sig själv.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Men många betonar oftare att de fått en bra social träning och att de vågar mer än många av sina kamrater. De har fått med sig en förmåga att ta för sig, att våga utmaningar och att ge sig ut i världen.
    Ett tydligt drag i kollektiven var att individens önskningar och behov fick stå tillbaka för kollektivets ideal. Trots att kollektiven var ett uttryck för ett nytt sätt att leva där frihet och tolerans var ledord, uppstod i många ett slags fundamentalism. Om man bestämt att det var fel att äta kött, skulle alla äta grönsaker. Om man bestämt att tv var demoraliserande var det förbjudet med tv-tittande. Att ha en avvikande uppfattning var svårt.
    I dag kan man dra på munnen åt renlärigheten, som att man i vissa kollektiv monterade ner innetoaletterna och istället gjorde utedass för att allt skulle bli så "naturligt som möjligt". Man kan skratta åt kaffeförbudet som fick kollektivmedlemmar att i smyg dra till grannsamhällets kafé för att tillfredsställa koffeinbehovet.

    Eller åt det som en gammal kollektivist berättar:

    – Plötsligt hörde jag ett tjut från en av snickarbodarna och öppnade dörren. Där satt 15 hippies och tjuvtittade på tv när Björn Borg spelade Wimbledonfinal, helt i strid mot reglerna.

    – Men jag kan inte säga att jag ångrar någonting. Vi hade ju inget facit att gå efter, allt var ett enda stort experiment.
    Trots överdrifter och en viss fanatism har kollektiven satt djupa positiva spår hos många som växte upp i dem. Viljan till att förändra sakernas tillstånd, tron att det mesta går, finns nedärvd hos många i den unga generationen. Men hur stor procentandel av kollektivistbarnen som för föräldrarnas ideal vidare finns ingen forskning på.

    – Däremot vet vi att nästan alla som engagerar sig i vänsterrörelsen, Attac och miljörörelsen, har föräldrar som varit engagerade, säger Knut Frohm.

    Att många föräldrar, när kollektiven under 1980-talet försvann ett efter ett, övergav sin idealism tycks inte spela någon roll.

    – Det kom en rekyl då många insåg att man varit lite väl naiv i sina försök att förändra världen. I dag sitter inte sällan gamla kollektivister i maktens korridorer.
    Det är inte bara det sociala, politiska och miljöengagemanget som barnen ärvde. Många har kollektiva ideal, viljan att dela livet tillsammans med andra. Men kollektivismen är modifierad.

    – Det finns inga siffror på det, men jag har en känsla av att en ny kollektivrörelse är på gång. Men man har lärt sig av föräldrarnas misstag, man behåller det goda och förkastar det som är negativt, man plockar russinet ur kakan.
    När föräldrarna offrade sin individualitet gör inte dessa barn det. Man vägrar att helt och hållet gå upp i några som helst grupper. Kollektivismen är mer pluralistisk. Paradoxalt nog har dessa barn utvecklat en stor individualitet.
    Som att till exempel våga välja annorlunda utbildningar, att inte se en motsättning mellan att arbeta hårt och tjäna pengar och engagera sig i politiskt och socialt arbete.

    – Jag intervjuade en ung man som jobbar utomlands och tjänar väldigt bra med pengar. Ändå har han kvar sin etta i Sverige dit han reser och jobbar ideellt med utvecklingshandikappade. Denna generation gör mer än någon annan vad den själv vill, men bär med sig idealismen. Den är friare, har liksom inga gränser, skapar sig ett liv efter eget huvud.

    I den mån dessa barn bor i kollektiv själva handlar det om mer löst sammanhängande kommuniteter. Var och en har sin egen bostad, men man delar gemensamma utrymmen. Man månar om den egna sfären, men tror ändå på kollektivets idé.

    – Förr drabbades man av repressalier om man inte följde kollektivets regler. När jag frågar dem i andra generationen kollektivister vad som händer om de bryter reglerna säger de: Jag gör väl vad jag vill.

    Per Brinkemo
    Idag

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X