Idas minnen av mamma blev en fylla-i-bok

När Ida Gamborg Nielsen förlorade sin mamma i cancer väcktes tanken om att göra en fylla-i-bok för barn. Resultatet blev Min minnesbok som till formen liknar böcker om bebisens första år.
– Minnena är kvittot på att man har haft något tillsammans, säger Lotta Polfeldt på Rädda barnen som ger ut boken.

Under strecket
Publicerad
Illustration: Pernilla Stalfeldt

Illustration: Pernilla Stalfeldt

Annons

– Jag är vuxen, jag har minnen, jag kan välja att ta kontakt med en präst eller en psykolog för att prata. Men för ett barn?
Det är två år sedan Ida Gamborg Nielsen förlorade sin mor. Tre veckor efter cancerbeskedet var mamman död. Kvar var Ida, då 22 år, hennes pappa och fyra syskon. Och det var inte förrän då hon förstod hur handfallna vi är inför döden, hur svårt det är att hitta orden och hur ensamma vi är.
Ida Gamborg Nielsen arbetar med ledarskapsfrågor på en konsultfirma i Köpenhamn. Min minnesbok, som presenteras på bokmässan i Göteborg i dag, är hennes examensprojekt på Kaospiloterna, en treårig projektledarutbildning. Vi möts i hennes och makens vackra våning i Malmö, de vita golven är ljusa av sol och för fönstren hänger tunna vita gardiner att stänga ute den gassande septembervärmen.
– Det är ju fint att det är jag som har skrivit den och att jag har min sorg. Men det är inte det som är viktigt, säger hon, nästan irriterat över frågor om henne själv.
Min minnesbok är en bok att själv fylla i för barn mellan sju och tolv år som förlorat ett syskon eller en förälder. Boken är gjord med tjockt papper, den ska hålla att åka upp och ner ur en ryggsäck, kanske att fortsätta fylla i resten av livet.

Men varför för barn – varför inte för vuxna som hon själv?
Ida Gamborg Nielsen berättar hur idén växte fram. Om hur en bekant gav henne en tom skrivbok att skriva ner sina minnen av mamman i. Men att det aldrig blev av, det var för stort, för överväldigande: var skulle hon börja? Om hur hon pratat med en god vän som förlorat sin mamma redan som barn. Och som nu, som vuxen, knappt minns mamman.
– Och det är det värsta, förstod jag då, att förlorat sina rötter, sina minnen.
Hennes idé var en bok för barn. Något som kunde hjälpa att göra sorgprocessen konkret och som kanske också gjorde det lättare för vuxna att närma sig barnet – en bok att samla minnen i, att arbeta med tillsammans.
– Det som är viktigt är ju också att fråga dem som vet något om den döde innan de också är borta. Som farmor och farfar, mormor och morfar. Även ett minne som blir tydligt för att du fått det berättat, blir en del av dig och din historia.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons