Annons
X
Annons
X

”Ibland måste man våga vara pionjär”

Tio år i den europeiska politikens hetluft som medlem av EU-kommissionen. Nu går hon vidare till ett nytt toppjobb i FN i New York. I en öppenhjärtig intervju berättar hon om bråken med Gerhard Schröder och om att Göran Persson tyckte att det var ”onödigt” att ge henne en så framträdande roll som vice ordförande i EU-kommissionen.

(uppdaterad)
Margot Wallströms nya jobb på FN går ut på att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter.
Margot Wallströms nya jobb på FN går ut på att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Foto: YVONNE ÅSELL

Varför är du så lockad av internationella uppdrag?

–Jag har alltid varit lockad av det. Redan i SSU tyckte jag att internationell solidaritet är det mest spännande och det känns fantastiskt att jag fått chansen att jobba med internationella frågor.

Men i svenska media skrivs det mest om att du tjänar en massa pengar. Är det pengarna som lockar dig?

Annons
X

–Nej. Om det vore pengarna så skulle jag väl gjort något annat. Det är oerhört krävande uppdrag som måste bottna i ett starkt engagemang.

Nu går du från europeisk byråkrati till FN- byråkrati. Ur askan i elden?

–Det har jag redan känt av, men jag intar min gamla attityd: Distans till byråkratin och naiv optimism.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även om uppdraget är omöjligt?

    –Det är inte omöjligt, det är oemotståndligt och ibland måste man våga vara pionjär. Jag känner ett starkt stöd genom att jag ska rapportera till FN:s säkerhetsråd. Våld mot kvinnor i krig är ingen kvinnofråga utan säkerhetspolitik. Vad kostar det ett samhälle? Vad kostar det Kongo om 200000 kvinnor har blivit våldtagna eller torterade? Hur skadar det utvecklings- möjligheterna?

    Dina internationella uppdrag kan uppfattas som flykt från svensk inrikespolitik.

    –Måste det vara så? Jag tycker att jag väl gjort min inrikestjänst också, i riksdag och regering.

    Dyker du upp i valrörelsen?

    –På några enstaka evenemang, men jag längtar inte efter inrikespolitiken.

    Du har en unik erfarenhet eftersom du som ende svensk jobbat i tio år på den högsta nivån i EU-kommissionen. Hur är det där inne i maskineriet?

    –Jag har väldigt ljumma känslor för kommissionen som apparat. Man har aldrig investerat någonting i att där skapa en kultur av europeisk sammanhållning. Det blir torftigt när bara regelverket styr och utgör det enda kitt som håller ihop arbetsplatsen.

    Tysklands förbundskansler Helmut Kohl sade en gång efter ett besök att kommissionen påminde honom mer om en kirurgisk klinik än om en europeisk folkfest...

    –Ja, det stämmer väldigt bra. Paragrafryttarna och arbets- narkomanerna tar över. Det sitter i väggarna. De enskilda medarbetarna är otroligt kompetenta, lojala, trevliga och flitiga. Men ingen har försökt skapa en sundare arbetskultur.

    Kommissionen beskriver ändå sig själv som ett kollegium. Upplevde du någon kollektiv gemenskap bland kommissionärerna?

    –Jag måste noga väga mina ord. Låt mig säga att det var mer av ett kollegium under Romano Prodi än under José Manuel Barroso. Det är kanske paradoxalt för Prodi var ofta vimsig och virrig, men alla älskade ju honom som person. Vi kände att vi måste hålla ihop och göra vårt bästa när han utsattes för kritik. Det skapade sammanhållning, bra diskussioner och vi fick alla ta ett eget ansvar.

    Med Barroso blev det annor- lunda?

    –Ja, han är betydligt effektivare och en mycket bättre kommunikatör. Han styr mycket hårdare, på gott och på ont. Känslan att tillhöra ett lag var starkare under Prodi och då hade vi mer diskussioner och ett antal omröstningar. Barroso gjorde det till en princip att aldrig ha omröstning och i min demokratiska tradition kan det uppfattas som auktoritärt. Jag håller hårt på att det behövs diskussioner. Det blir bättre förslag och det är ju själva vitsen med att alla länder är representerade.

    Alla kommissionärer är politiker. Fanns det ett nätverk bland de socialdemokratiska ledamöterna?

    –Vi uppmuntrades hela tiden att hålla kontakterna med våra partigrupper i EU-parlamentet men vi har sällan följt partipolitiska linjer i kommissionen.

    Gick skiljelinjerna tvärs igenom partilinjerna, som dina duster med partivänner som Erkki Liikanen och Günther Verheugen?

    –Jovisst. Vi var ju som hund och katt ibland i vissa sakfrågor, som kemikalielagstiftningen eller villkoren för den tyska bilindustrin.

    Kvinnorna är fortfarande i minoritet i kommissionen. Hade ni
    något kvinnligt nätverk?

    –Jo, och vi träffades mer och mer, vilket jag bidrog till genom att väcka jämställdhetsfrågan. Avsikten var ju att göra det genant med en så svag kvinnlig representation. Bland kollegerna fanns tuffa feminister, som holländskan Neelie Kroes. Det är ju en demokratifråga, när hälften av Europas befolkning är under- representerad.

    Som ansvarig för miljö lotsade du igenom EU:s största lagstiftningspaketet någonsin, regleringen av kemikalierna. Hur hårt utsattes du för påtryckningar utifrån?

    –Det var massivt. Lobbyisterna skydde inga medel, men vi hade gjort grundarbetet och kunde visa att Europa var mest betjänt av en kostnadseffektiv reglering. Vi visste så litet om effekterna på hälsa och miljö av alla substanser men det stod två miljoner jobb på spel påstod industrin. Vi framstod som naiva miljönissar. De kallade oss för gröna aya- tollor.

    Var det därför du lät testa dig själv för att spåra hur många gifter du har i blodet?

    –Avsikten var att visa att kemikalierna berör oss alla. Hos mig spårade man 27 inklusive det sedan länge förbjudna DDT. I ett slag ändrade detta debatten och fortfarande vet ingen något om de långsiktiga effekterna av att ha en sådan cocktail i blodet, som går i arv till nästa generation.

    Kom det hårdaste motståndet från förbundskansler Gerhard Schröder?

    –Prodi hade bjudit in Schröder till en middag med oss och han klagade på allt. Det fanns ingen ände på vilka katastrofer som jag hade ansvaret för. Jag kokade av ilska men Prodi hade modet att stå upp och försvara mig.

    Vems idé var det att du skulle ta ansvaret för kommunikationsfrågorna och bli vice ordförande i kommissionen?

    –Det var till en början ett spel över mitt huvud mellan Göran Persson och Barroso. Vad jag förstår var det Barroso som ville ge mig status som hans ersättare, men Persson tyckte att det var onödigt att ge mig en så framträdande roll.

    Kände du att Barroso gav dig ett reservationslöst förtroende?

    –Det tog tid. Han tyckte till en början att jag valde den svåraste vägen när jag ville förändra strukturerna och fördjupa demokratin. Han tyckte att jag kom med en öppenhetskultur som han hade svårt för. Efter hand lärde vi känna varandra och han lärde sig lita på min lojalitet.

    Annons
    Annons
    X

    Margot Wallströms nya jobb på FN går ut på att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter.

    Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X