Annons

Janerik Larsson:Ibland har forskningen inga relevanta svar

  Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap
Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap
Under strecket
Publicerad

Samtidens mest missbrukade fras torde vara ”forskningen visar”.

Så fort jag ser det uttrycket väcks min skepsis. Det finns säkert ibland skäl att ta fasta på vad ”forskningen visar” men det är sunt att fundera en smula över vad det är som påstås.

DN debatt skriver idag statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors att forskningen skulle visa att populistpartier ”knappast blir mer moderata efter att ha accepterats av övriga partier”.

Hinnfors artikel är en plädering för att Ulf Kristersson ska lämna walk over i regeringsfrågan och lämna regeringsansvaret till Stefan Löfven (eller dennes efterträdare vid det sannolika socialdemokratiska partiledarskiftet).

De politiska konsekvenserna av detta förbigår Hinnfors med total tystnad.

I stället hänger han upp sin argumentation på några forskarstudier.

I den huvudkälla Hinnfors hänvisar till heter det i nätpresentationen förutom det Hinnfors citerar också: The finding is that ostracised parties have not changed much over time, but there is no evidence that cordons sanitaires have a freezing effect. Det är ju ett perspektiv som måste beaktas.

Annons
Annons

Att söka frysa ute populistpartier har alltså inte heller haft den tänkta effekten.

Alltså finns här en fråga som i fallet SD inte kan bevaras annat än genom att testa.

Det råder ingen tvekan om att Ulf Kristerssons val åtminstone kortsiktigt kan handla om valet mellan pest och kolera. Men till skillnad från vad Hinnfors skriver torde ”pest” vara att lämna makten till den partiledare som nyligen förlorade riksdagens förtroende och ”kolera” vara att testa en regering som kan behöva SDs stöd för att bli verklighet.

Riktigt vad detta skulle leda till framöver vet varken Hinnfors eller jag - och sannolikt inte Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson heller.

Men om man funderar över hur populistpartier utvecklas så menar jag att vi i den nordiska kontexten har en rad exempel på hur omöjlig grundfrågan är att besvara. Det kan gå si eller det kan gå så.

Danska vänsterpartiet SF strävade i decennier efter att bli accepterat och en del av en vänsterregering. När målet uppnåtts blev resultatet politisk katastrof och en förödmjukande reträtt.

När det finländska miljöpartiet gjorde samma operation blev resultatet också en reträtt till den bekvämare oppositionsrollen. Politiskt ansvar är en tung börda.

Den insikten ledde till att Sannfinländarna sprängdes och i riksdagsvalet nästa år blir det sannolikt den del av partiet som nu inte sitter i regeringen som kammar hem väljarnas stöd. Men vad ska man använda det stödet till? Knappast till att regera eftersom man då anar hur det kan gå.

Norska vågmästarpartiet Kristelig folkeparti ska den 2 november välja mellan att gå in i Erna Solbergs regering (med Venstre och Fremskrittspartiet) eller att se till att Arbeiderpartiet får statsministerrollen åter i allians med vänsterns SV och glesbygdspartiet Sp.

Jag har ingen aning om vart SD kan komma att gå framöver. Och det vet inte Jonas Hinnfors heller.

Men hans ”forskningen visar” är ogrundad eftersom det i verkligheten finns flera parametrar i verklighetens politik än i statsvetarteorierna.

Många väljare ser en icke-socialistisk majoritet i riksdagen sedan valet 2014. Den svåra frågan är hur den majoriteten ska hanteras av de inblandade partierna.

Där har statsvetarna inga svar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons