Recension

De ska ju ändå döIB-spionen Ekbergs motiv övertygar inte

Under strecket
Publicerad
Annons

Självbiografierna duggar tätt. För inte så länge sen damp Jan Guillous memoar ned på bokhandelsdiskarna och ungefär samtidigt kom ett genmäle ”De ska ju ändå dö”. Det är skrivit av Gunnar Ekberg som var den man som för IB:s räkning spionerade på 60- och 70-talets vänsterrörelse. Det är en tämligen väl berättad historia som i likhet med de flesta spionhistorier inte saknar moment av spänning. Ekberg och Guillou kände varandra väl. De arbetade båda inom den dåvarande Palestinarörelsen men med, om man skall tro dem, helt olika motiv. Guillous syfte var att tillfoga staten Israel maximal skada och understödja de palestinska kamporganisationerna, också de som brukade terrorn som medel. Gunnar Ekbergs mål var att sätta käppar i hjulet för Palestinaaktivisternas avsikter och att rapportera deras verksamhet till det då okända IB, ett slags illegal underrättelsetjänst vars huvudman var ett fåtal utvalda regeringsledamöter. IB:s verksamhet var okänd och undandragen riksdagens demokratiska kontroll. Det går följaktligen inte att dra någon annan slutsats än att den var illegal.

Jan Guillous stora journalistiska scoop, det som hela hans senare karriär byggt på, var att han tillsammans med Peter Bratt och en tidigare IB-agent Håkan Isacsson avslöjade IB:s verksamhet och därmed skandaliserade Sveriges hemliga polis samt en rad framstående politiker. Nu kan man ju säga det att alla länder har en hemlig polis och att det är en fördel om man har sin egen. Därom kan de tidigare realsocialistiska staterna i Östeuropa vittna. De hade kanske i någon mån egen hemlig polis, men de hade framförallt Sovjetunionens säkerhetstjänst som överordnat organ.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons