Recension

Vi åt aldrig lunch Ill: Gunna GrähsIakttagelser med mästrande tonfall underifrån

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns en underavdelning inom det postkoloniala tänkandet som handlar om att vända dålig självkänsla över att aldrig ha räknats till att i stället stapla bevis för sin överlägsenhet. Det bygger på en världsåskådning där allt som existerar är strukturer och grupper som strider mot varandra om makt och tolkningsföreträde. Lilian Ryds Vi åt aldrig lunch sällar sig till genren. Boken behandlar författarens klassresa och bokstavliga resa söderut från Vuollerim i Lappland där hon växte upp i en skogsarbetarfamilj. Hon talar för dem som inte fått allt på silverbricka. Att tala för de utsatta frestar inte sällan till hån och förakt mot dem som inte tillhör. Det är hämnden för århundraden av missaktning. Det är språkets motsvarighet till att äntligen få ställa upp dom jävlarna mot väggen och se dem darra i knävecken. Vi mot dem. Gruppstrukturen, i det här fallet klass och geografi, styr människan i varje ögonblick och
personlighet blir något mycket underordnat, rentav borgerligt (alternativt västerländskt om det råkar ha relevans) vilket är detsamma som föraktligt. Man vill inte överskrida gränserna, ty hela identiteten ligger i att vara förorättad och att få skratta hånfullt åt den andre.
Till genren hör att den kritiserade inte ska kunna bemöta ifrågasättandet utan att bekräfta sin roll och sin omedvetenhet om den förtryckande struktur han utgör. Vilket skulle bevisas. Just snärjandet av den andre ingår i själva analysen, varför dialog blir omöjlig och inte önskvärd för det man vill är att mästra underifrån med ett triumferande tonfall.

”Vi åt aldrig lunch” består av iakttagelser av sociologisk och etnologisk natur. Samtliga iakttagelser är bundna vid värderingar av iakttagelsen vilket gör det vanskligt att referera dem. Men det framgår ganska omgående att allt är bättre i Lilian Ryds barndomsfamilj, klass och landsända. Till och med fåglarna sjunger vackrare i Lappland än i södra Sverige. Musiken är mjukare, språket rikare än den ”mesiga rikssvenskan”, människorna och maten rejälare. De förhåller sig sundare till pengar, öppnare mot främlingar, de städar bättre och är renligare, umgås och tar vara på dagen som ingen annan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons