Recension

GömslenI vanligheten lurar det oväntade

Under strecket
Publicerad
Annons

”Vänligen lägg blommorna / öster om krematoriet –”. Lars Lundkvists poesi är full av sådana lätt drastiska självklarheter, här från Gömslen, hans nya – och nittonde – diktsamling. Man vet inte riktigt var man har Lundkvist; hans stilart ligger mycket i de tvära kasten. Häri känns han också lätt igen. Högt jämställs med lågt, litet med stort, mjukt med rått. Oväntade detaljer vaskas fram ur vanligheten – och vanligheter ur det oväntade.

Dikterna är ofta korta, i de ­senare böckerna rentav knappa. Den yttre, nästan tonlösa stillheten kontrasterar starkt mot innehållet: ”I handen bär han ett maskingevär. / Han har nyss dödat sina syskon / och sin mor. Han är tolv år.” Lundkvist skriver över huvud taget mycket om lemlästning och katastrofer i den nya samlingen, ändå skulle jag vilja säga att det försonande, nästan tillitsfulla dominerar, ­ibland med ett försiktigt sneglande mot kristna värderingar. Och det finns något nästan oförskämt glatt över vissa vändningar. ”’Sticksåg, cirkelsåg, / borrmaskin och rasp.’ // En liten ramsa / för debila, barn och förälskade”.

Annons
Annons
Annons