Annons

”I tanken kan jag önska livet ur honom”

ANSVAR HEMMA Kristina som vårdar sin dementa man berättar att han kan bli så arg att han slåss. Eva-Lotta kämpar för att hennes gamla mamma ska få tillbaka rätten till dagverksamhet. Läsarnas egna berättelser avslutar serien om att vårda en anhörig.

Under strecket
Publicerad

Klicka framåt för att snabbreprisera serien om anhörigvård.

Foto: SCANPIXBild 1 av 7

27/9: Catharinas båda föräldrar blev dementa. Nu ägnar hon mycket tid åt sin 83-åriga pappa.

Foto: DANIEL NILSSONBild 2 av 7

28/10: Många äldre föredrar hjälp av hemtjänsten framför av sina anhöriga. Källor: Marta Szebehely, Socialstyrelsen.

Bild 3 av 7

29/10: En sorg utan grav. Så beskriver prästen Lars Björklund hur det kan vara att förlora någon som fortfarande lever, till exempel någon som drabbats av svår demens och inte längre känner igen en. Då kan det vara svårt att göra sorgen synlig.

Foto: INGVAR KARMHEDBild 4 av 7

3/10: Charlotta Hedbring är mamma till Wille ,14 år, som har en grav cp-skada.

Foto: THERESE JAHNSONBild 5 av 7

4/10: Britt Törngren har vårdat sin man i 25 år efter att han drabbades av en stroke. Hon skriver och ritar lappar till Sven-Olof så att han ska komma ihåg var hon är.

Foto: INGVAR KARMHEDBild 6 av 7

5/10: IT har blivit allt viktigare i vården av sjuka i hemmet. Margareta Vedenoja var en av nära 800 besökare på en dag för anhöriga i Stockholms stadshus i lördags. Hon vårdar sin man som har Ménieres sjukdom och tittade bland annat på IT-systemet Action med bildtelefon där man bland annat kan ha kontakt med vårdpersonal.

Foto: DAN HANSSONBild 7 av 7

Jag har ensam tagit ansvar för min man sedan han fick sin demensdiagnos. Kärleken är för länge sedan borta. I alla fall den erotiska kärleken, eros. Den vänskapliga kärleken finns kvar, jag vill inte se honom lida. Vill inte se honom förnedras. Jag kan tänka hemska tankar och ser mig själv som elak. Men i handling är jag vänlig och lugn. Många frågar hur jag kan vara så lugn och snäll när han överöser mig med sin ilska. Jag känner mig ju inte sådan, eftersom jag i tanken kan önska livet ur honom. Det är som en säkerhetsventil, jag måste kunna få låta det pysa ut tankevägen för att orka i vardagen.

Att leva med en demenssjuk innebär också att ibland faktiskt utsätta sig för fara. Han kan bli arg och slå mig. Jag har fått fly till grannar och sova med låst dörr. Aggressionerna riktas mot mig, fast allt oftare tappar han numera koncepterna även inför andra.

Annons
Annons
Annons