I Sveriges mesta herrklubb

Under strecket
Publicerad
Annons

I väntan på att Sveriges statsminister (nr 31 sedan Louis de Geer d ä) på tisdag tar till orda vid riksmötets öppnande bläddrar jag i Tony Högstas kompilat Alla tiders statsministrar. Där berättas bland annat om Finspångssonen de Geers mödor att till en början försörja sig via pantbank innan den juridiska och politiska karriären tog fart. Sedan gick det bättre; vid avgången 1880 fick grundlagsreformatorn och akademiledamoten livstidspension, då 18 500 kronor om året.
Carl Bildts intresse för internationell politik har en förhistoria i föregångaren Gillis Bildt (1888-89), farfars farfar, som arbetade i tolv år som diplomat i Berlin, innan han kallades hem att leda en regering som var splittrad mellan frihandlare och protektionister i tullfrågan. För säkerhets skull hade statsministern intagit båda ståndpunkterna.
Den liberale ungkarlen Karl Staaff fick genomlida en elakartad förtalskampanj före sin bortgång i lunginflammation 1915, medan högerns lysande amiral Arvid Lindman efter två perioder vid
statsrodret avled i fel vapenslag 1936, då hans flygplan från London störtade.
Ett mindre brådstörtat fall blev Ola Ullstens. Från den höga höjden som statsminister 1978-79 lämnade han trots omval efter valfiaskot 1982 ändå partiledarposten. Dessförinnan hade hans partisekreterare avgått, en viss Lars Leijonborg. Från den tiden borde denne ha lärt sig vad som händer om man gapar över för mycket.

Annons
Annons
Annons