Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Isabelle Ståhl: I Stockholm kan man inte gömma sig

I videokonstverket ”5–9” har konstnären Ulf Lundin filmat ett företagskomplex av glas mellan fem på kvällen och nio på morgonen. Huset är filmat på avstånd. Jag ser människor röra sig i de tomma rummen. De pratar med sig själva, äter, föreläser för en inbillad publik i ett tomt konferensrum. Facebook på skärmarna. Pelare av ljus mot en svart himmel. Det är natt och Sverige jobbar. Varför är de kvar där? Vad är det de gör som inte kan göras i morgon?

Före det elektriska ljusets ankomst var det onda makter och väsen som lurade i mörkret. Nu är det något annat, obestämbart. Kanske är det något med den här staden. Aldrig känns Stockholm så stängt som på vintern.

Jag minns några vintrar i Berlin. Där kunde jag försvinna. Det fanns hemliga gångar och dolda utvägar. Det gömde sig en massa människor överallt. Man kunde hitta dem i ett hål i väggen. Det kändes som att de alltid var där ute och väntade på en.

Annons
X

I Stockholm kan man inte gömma sig. Det finns alltid någon som ser en och undrar vad man håller på med. Man måste hålla sig framme om man ska ha råd att leva här. Det finns inga hemliga rum, inga tomma ytor som inte redan är möblerade och kartlagda, inga öde bakgårdar som naturen tagit tillbaka.

Till Stockholm kommer man inte utan att redan veta vad man ska göra här. Det är ingen plats där man bara är. När det blir natt vid tretiden på eftermiddagen måste man ha någonstans att ta vägen.

Känslan av att inte veta vad jag ska göra av mig själv: den kan komma över mig ibland när det mörknar. Det känns som att något fattas, något jag glömt eller tappat, en väska som hängde på min axel, något jag satt fast i. På gatan rör sig människor snabbt förbi med blicken i telefonen, uppsugna i något. De verkar veta exakt varför de är här.

Alldeles för ofta när det känns sådär brukar jag gå in i en galleria. Det finns få platser i staden som får mig att glömma alla mina frågor som en galleria. Det är ljust och varmt och plötsligt finns det en mening. Jag märker knappt musiken, men rör mig sakta efter den. Oavsett vilken stad jag är vilsen i finns det alltid en multinationell klädkedja där jag känner igen allting. Vänliga ansikten, människor som vill en väl, de frågar vad man önskar sig och om man behöver hjälp med någonting: när upplever man det annars ute i samhället? Man kan få tag på saker där som får livet att verka nytt och annorlunda, som någon annans.

När jag kommer ut från gallerian sinar dopaminet och jag börjar frysa. Gallerian är en otillräcklig tillflykt.

Det finns andra utvägar. De uppenbarar sig bara för en när man inte är förberedd. Kanske är det efter en fest när man följer med några man inte känner så väl till något ställe man inte visste fanns, eftersom man bara gått förbi det på dagen när det varit stängt.

Det händer kanske inget särskilt där, man pratar, det är musik och kanske dans. Det är som att vara i ett helt annat Stockholm, kanske som det var på 80-talet. Man pratar om sånt man bara vågar säga till folk man inte känner.

På nattbussen hem lyser husen i mörkret och vattnet glimmar i neon. Det känns som i låtarna man älskar. Något har förändrats. Staden är inte längre stängd.

Isabelle Ståhl är kritiker och krönikör i SvD. kulturdebatt@svd.se

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X