Hur jag skulle vilja försvinnaI stället för ekorrhjulet: sex med okända

Filmversionen av Eli Levéns debutoman hette ”Nånting måste gå sönder”. 2014 den belönades med en Guldbagge. Nu är han tillbaka med ”Hur jag skulle vilja försvinna”.
Filmversionen av Eli Levéns debutoman hette ”Nånting måste gå sönder”. 2014 den belönades med en Guldbagge. Nu är han tillbaka med ”Hur jag skulle vilja försvinna”. Foto: Magnus Liam Karlsson

Robin är ”en hora och en drinkare”, men också en författare, som söker underkastelse i såväl utanförskap och promiskuitet – som i språket. Carl-Johan Malmberg har läst Eli Levéns säregna, vackra och sparsamma roman.

Under strecket
Publicerad
Annons

I Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” skymtar en madame Leroi helt hastigt förbi. Hon har ett vidlyftigt erotiskt liv och man frågar henne hur hon ser på kärleken: ”’Kärleken?’ svarade hon, ’den idkar jag ofta men jag talar aldrig om den.’” Jag tänker på madame Leroi när jag läser Eli Levéns nya roman ”Hur jag skulle vilja försvinna”. Robin, bokens jag och huvudperson, är både lik och motsatt madame Leroi: han ägnar sig ständigt åt sex i skiftande former, ofta promiskuöst och mest med män. Och han talar ständigt om det.

Eller rättare: han skriver om det, i korta, dagboksliknande stycken. Robin är författare, men också ”en hora och en drinkare”, som någon säger om honom. I bokens första del, ”Brooklyn”, har Robin riskfyllda sexmöten med okända, inte sällan för pengar. Han går till en simhall efter en träff: ”Vattnet i poolen är kallt. Känslan av att frivilligt ha blivit skändad gör mig upphetsad efteråt när jag känner min kropps begränsningar i vattnet”. Nedstigande i smutsen, och uppstigandet ur den genom självreflektion, att utsätta sig och sedan dra sig in i sig själv, är en rytm i Robins liv. Att skriva blir ett renande men också ett klargörande: vem är jag? vad vill jag? Sex och skrivande blir delar i ett livsprojekt: nyfikenhetens.

Annons
Annons
Annons