Annons
X
Annons
X

John Sjögren: I Scorseses filmer sker frälsningen på gatans villkor

Biovåren 2017

Bioaktuella ”Silence” må vara Martin Scorseses mest kristet präglade verk, men ända sedan genombrottet med ”Dödspolarna” har hans filmer kretsat kring några av kristendomens mest centrala frågeställningar. Få filmskapare skildrar syndens problematik lika klarsynt som Scorsese.

Martin Scorsese under inspelningen av ”Silence”.
Martin Scorsese under inspelningen av ”Silence”. Foto: IBL

Redan under de första ­sekunderna i genombrottsfilmen ”Dödspolarna” (”Mean streets”, 1973) introducerar Martin Scorsese det tema som sedan ska löpa som en röd tråd ­genom hela hans filmkarriär. Allting börjar med en svart ruta. Det enda vi hör är Harvey Keitels röst, som säger: ”You don’t make up for your sins in the church. You do it in the streets. You do it at home. The rest is bullshit and you know it.” När vi sedan på allvar introduceras för Charlie, Keitels rollgestalt, ser vi honom inuti en katedral. Han har just biktat sig och vi hör hur han talar med Gud. Den bot prästen ger, tio Ave Maria, fungerar inte för Charlie. Framför en Pietà-staty försöker han göra en överenskommelse med Gud. Låt mig välja min egen botgörelse, låt mig sona mina synder på mitt eget sätt. Okej?

Johnny Boy, spelad av Robert De Niro, blir Charlies botgöringsprojekt. De är båda intrasslade i en värld av kriminalitet och våld, i vilken Johnny Boy – den ständige strulputten som alltid är skyldig fel person pengar – lever farligt. Charlie försöker gång på gång rädda Johnny Boy. Men han gör det för sin egen frälsnings skull. I hans hjärta finns visserligen en längtan efter det goda. Han är en gangster som har den helige Franciskus av Assisi som idol. Men hans försök att rädda Johnny Boy grundar sig inte i det som i kristen tradition definieras som kärlek, det vill säga en viljeakt som sätter den andres bästa framför det egna. Charlies omsorg om Johnny Boy är snarare ett slags indirekt egoism. Det är ytterst sig själv, inte Johnny Boy, som han vill rädda.

Harvey Keitel och Robert De Niro i "Dödspolarna" (1973). Foto: IBL

Givetvis slutar det, som så ofta hos Scorsese, med våld och ansenliga mängder blod. Scorsese visar det omöjliga i Charlies ambition. Det går inte att välja sin egen botgörelse. Det går inte att rädda sig själv. Ingen frälsning kan uppnås på egen hand. Räddningen kommer alltid i samverkan med nåden. Endast kärleken, som får människan att helt glömma sig själv, är frälsande.

Annons
X

Att ”Dödspolarna”, Scorseses första riktigt självständiga långfilm, rör sig mellan gatans och kyrkans värld är knappast någon slump. Filmen bygger i stor utsträckning på regissörens egna erfarenheter. Scorsese växte upp i Little Italy i New York och för den astmatiske och känslige pojken blev kyrkan tidigt en trygg plats dit han kunde fly undan gatans brutalitet. Han tjänade som korgosse i Saint Patrick’s Old Cathedral och inspirerad av en av församlingens präster, fader Principe, började Scorsese som tonåring att läsa vid det förberedande seminariet för att bli präst. Studierna var dock för krävande för den unge Scorsese. Det var filmen som var hans verkliga kall.

Den blandning av kyrkans och ­gatans värld som Scorsese fått med sig från uppväxten skapade en unik konstnärlig sensibilitet, som inte minst gjorde den blivande regissören känslig för den ofrånkomliga aspekt av tillvaron som kyrkan kallar för synd. Få filmskapare har en sådan intuitiv förståelse för och gestaltar synden lika exakt som Martin Scorsese.

Det onda, syndens källa, har i kristen tradition aldrig beskrivits som ett vara i sig. Allt som Gud skapar är gott. Gud, som i Andra Moseboken beskriver sig själv som den som ”är”, är kärlek. Allt som är, är således gott. Det onda har därför i den kristna traditionen snarare förståtts som en brist i varat, en spricka eller ett tomrum i det som är. Det onda har ingen egen substans. Hat är en brist på kärlek. Ondska är en brist på godhet. Synd är att vända sig bort från kärleken, det verkliga, och låta sig konsumeras av den tomhet som aldrig kan skapa eller bygga upp något, utan endast bryta ner och korrumpera det goda, det som är.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Robert De Niro i ”Taxi driver” (1976) Foto: IBL

    Om Scorsese fått med sig denna låt oss kalla det syndens metafysik redan från de formativa åren i kyrkan är nog bäst att låta vara osagt. Men att han instinktivt förstår sig på ondskans och syndens icke-vara visar sig tydligt i filmerna. I ”Taxi driver” (1976), som Scorsese själv beskrivit som sin variant av Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål”, möter vi den instabila Vietnamveteranen Travis som förfasas över det moraliska och mänskliga förfall han ser på gatorna i New York. Innerst inne i honom finns en god intention. Han vill rädda den unga prostituerade flickan, spelad av Jodie Foster. Men det i grunden goda inom honom korrumperas, vanställs. Hans räddningsaktion förvandlas till ett blodbad. Just så fungerar synden, den förvandlar något i grunden gott till ett ont.

    Att våld och död är syndens yttersta konsekvenser skildras gång på gång hos Scorsese. Våld är kanske rentav det som många främst förknippar med hans filmer. Ändå måste man kalla Scorsese för en av filmkonstens verkliga anti-våldsförespråkare. För är det något som blir tydligt i hans filmer så är det att våld föder våld. Detta gestaltas inte minst i den film som ­möjligen är Scorseses allra bästa, ”Maffiabröder” (”Goodfellas”, 1990), samt dess systerfilm ”Casino” (1995). Här gestaltar Scorsese den gangstervärld som han lärde känna redan som ung. Det är en värld av våld, där lösningen på problemen alltid stavas mer våld.

    Lorraine Bracco och Ray Liotta i "Maffiabröder" (1990). Foto: IBL

    Det är också en förrädiskt förförande värld. ”Maffiabröder” och ”Casino” är Scorseses mest underhållande filmer. Formmässigt är de en ren njutning att se. Men det finns en poäng med den förförande ytan. För Scorsese visar hur denna värld, som lockar med glamour, pengar och makt, inte är något annat än just syndens förförelser. Få filmer visar så tydligt vad synden mynnar ut i och är – en brist, en tomhet, ett totalt ingenting. När Henry Hill, huvudpersonen i ”Maffiabröder”, i filmens slutsekvens – nu degraderad till ett vanligt Svenssonliv – ska knyta samman filmen, är det inte någon syndabekännelse han kommer med. Nej, i stället klagar han på den undermåliga tomatsås som han nu tvingas äta. Efter ett liv i djupaste moraliska förfall är det så allting slutar – ingen ånger, inte heller någon glädje, bara tomatsås som smakar ketchup. Tala om tomhet.

    Denna syndens självupptagenhet är något som gestaltas i en annan av Scorseses allra främsta filmer, ”Tjuren från Bronx” (”Raging bull”, 1980). Här får vi följa boxaren Jake LaMotta som med sin svartsjuka och sin egocentricitet inte bara gör sitt eget utan också sina medmänniskors liv till ett helvete. Likt Charlie i ”Dödspolarna” försöker Jake finna sin egen botgöring. I utbrott av självdestruktivitet straffar han sig själv, men straffar på så sätt också alla runt omkring sig. Medicinen mot detta beteende är barmhärtighet.

    Robert De Niro i "Tjuren från Bronx" (1980). Foto: IBL

    En film som djupt påverkat Scorsese är Robert Bressons filmatisering av Georges Bernanos ”Prästmans dagbok”, där en av nyckelreplikerna är: ”Gud är ingen torterare. Han vill att vi ska vara barmhärtiga med oss själva”. I den sista scenen av ”Tjuren från Bronx” förmår den åldrade Jake till sist se sig själv i spegeln och faktiskt vara barmhärtig mot sig själv.

    I den kanske allra mörkaste av Scorseses filmer, ”The departed” (2006), finns dock inte mycket barmhärtighet att hämta. I Jack Nicholsons rollfigur, maffiabossen Frank Costello, har Scorsese rentav skapat sitt eget porträtt av Satan. En lögnare, en förförare, härskaren över tomhetens rike. Kyrkan finns filmen igenom med i bakgrunden. När Nicholsons rollfigur i början förklarar sin livshållning gör han det just i kontrast till kyrkan. Där får du lära dig att ge, att ta emot livet som gåva, att tjäna. Men ingenting gives, säger Frank, vill du ha något i livet måste du ta det på egen hand. Hans motto är samma som Satans: non serviam – jag tjänar inte.

    Leonardo DiCaprio i ”The departed” (2006). Foto: IBL

    När Scorsese växte upp fungerade kyrkan som en fristad mitt bland allt våld. Scorsese uppfattade mycket riktigt att kyrkan, när den är som bäst, bör fungera som ett motstånd mot ondskan. En kärlekens krigsmakt. Därför är en av de mest effektiva scenerna med Frank den när han stöter på ett par präster och en nunna på ett kafé. ”The departed” utspelar sig i Boston, centrum för den mycket omskrivna pedofilskandalen i kyrkan, och när Frank går fram för att häckla kyrkans tjänare, med anspelningar på de fruktansvärda händelserna, har de inget att sätta emot. När ­kyrkan själv blir spelplats för den avskyvärdaste ondska blir den svarslös inför, i stället för ett effektivt botemedel emot, ondskan. I triumf går Frank, djävuls­gestalten, därifrån.

    Med sin senaste film, ”Silence”, som denna vecka går upp på svenska biografer, har Scorsese gjort sitt hittills mest kristet präglade verk (om man bortser från ”Kristi sista frestelse” från 1988 som behandlade Jesus liv). Det är ett projekt som han försökt ro i hamn i ett antal år. Ända sedan Scorsese första gången på slutet av 80-talet läste Shusaku Endos roman, som filmen bygger på, har han drömt om att filmatisera berättelsen. Filmen utspelar sig i 1600-talets Japan, där kristna förföljs, torteras och dödas. Mitt in i denna dramatiska och för kristna livsfarliga situation kommer de två jesuitprästerna Rodrigues och Garrpe. De har kommit dit för att ta reda på vad som hänt med deras föregångare och lärare, pater Ferreira, men också för att bistå de förföljda kristna.

    Med ”Silence” når den kristna tematiken i Scorseses filmskapande sin kulmen. Här skulle man kunna säga att motiven som kretsar kring våld, tro, barmhärtighet och synd får sin hittills mest fullödiga gestaltning. Och kanske, rentav, att ondskans problematik får ett svar. En av filmens allra mest drabbande scener är en långdragen sekvens där tre kristna japaner korsfästs vid strandkanten. Där får de sedan, under loppet av några dagar, långsamt drunkna till döds. I många av Scorseses filmer har vi fått se hur hat som besvaras med hat ­resulterar i mer hat, hur våld som besvaras med våld föder mer våld. Men här, i ”Silence”, ser vi det motsatta. Vi ser våld besvaras med icke-våld, hat besvaras med kärlek. Detta är den enda vägen ut ur ondskans våldsspiraler, den väg som sammanfattas i den mest cent­rala av kristna symboler och som alltid funnits där i hjärtat av Scorseses konstnärskap – korset.

    Annons

    Martin Scorsese under inspelningen av ”Silence”.

    Foto: IBL Bild 1 av 6

    Harvey Keitel och Robert De Niro i "Dödspolarna" (1973).

    Foto: IBL Bild 2 av 6

    Robert De Niro i ”Taxi driver” (1976)

    Foto: IBL Bild 3 av 6

    Lorraine Bracco och Ray Liotta i "Maffiabröder" (1990).

    Foto: IBL Bild 4 av 6

    Robert De Niro i "Tjuren från Bronx" (1980).

    Foto: IBL Bild 5 av 6

    Leonardo DiCaprio i ”The departed” (2006).

    Foto: IBL Bild 6 av 6
    Annons
    X
    Annons
    X