X
Annons
X

I praktiken har vi fått en kulturpolis

Genom att hävda att det krävs 77 poliser för att övervaka ett dansevenemang i Norrköping, tvingas arrangören att ställa in. I praktiken innebär det att vi nu har fått en kulturpolis som godtyckligt kan bestämma om vi ska få dansa eller inte, skriver debattören Mattias Svensson.

"Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad." Det var dr Nils Frykmans ofta citerade förkastelsedom över "dansbaneeländet", den moralpanik som uppstod bland läkare, lärare, präster och politiker över jazzmusiken och dansande ungdomar på 1930- och 1940-talet. Dansen anklagades för att vara berusande, beroendeframkallande och en inkörsport till kriminalitet. Det senare var rentav utgångspunkten för en statlig ungdomsutredning.

Idag är det lätt att skratta åt sådana överdrivna farhågor. För överdrivna var de, eller snarare direkt felaktiga. Föreställningen om att ungdomar lämnade åt sig själva och åt kommersiella nöjesarrangörer skulle glömma studier, plikter och föreningsliv och hänge sig åt ansvarslöshet, sex och brott motsades redan då av tillgängliga fakta. Tvärtom blomstrade föreningslivet och ungdomars relationer blev snarare längre och stabilare. Dansbanan var inget hot mot ordningen, utan en guldkant i mångas tillvaro. Särskilt i småstäder där det stora nöjet annars var kvällstågets ankomst.

Annons
X
Annons
X
Annons
X