X
Annons
X
Recension

Linda - som i Lindamordet I njutbart sällskap medPerssons odräglige snut

Varför har den hårdkokta kriminalromanen haft så svårt att få fäste i Sverige? De försök som gjorts har antingen inte löpt linan ut eller framstått som övertydliga kalkeringar av de amerikanska förlagorna. Men vi har i varje fall en fullfjädrad representant för formeln och han heter Leif GW Persson, fullt jämförbar med en James Ellroy, och nu aktuell med en ny roman med titeln Linda - som i Lindamordet. Den når kanske inte upp till samma klass som de två föregående romanerna ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” (2002) och ”En annan tid, ett annat liv” (2003). Men att överträffa dessa måste å andra sidan betraktas som svårt, kanske rentav omöjligt. De utgör i mitt tycke de främsta exemplen på helgjutna politiska thrillers sedan Sjöwalls och Wahlöös dagar.
Den nya romanen är för övrigt tillägnad just Maj Sjöwall och Per Wahlöö, pionjärer i framskrivandet av den kollektiva polisromanen som genre, och att Persson lärt sig mycket
av dem är uppenbart. Men han förvaltar det på ett alldeles eget sätt.
Samhällsanalysen är liksom människosynen becksvart. Korruption och girighet finns överallt. Man kan inte lita på någon. De riktiga brottslingarna och rötäggen återfinns lika gärna inom de egna leden eller statsapparaten. Bland alla skildrare av svenskt polisväsende finns det ingen som krossar alla illusioner lika hänsynslöst som Persson.
Centralgestalten i poliskollektivet är denna gång kriminalkommissarie Evert Bäckström, en person som inkarnerar de allra sämsta sidorna av människor i allmänhet och poliser i synnerhet. ”Bäckström var liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint”, heter det när han tidigt i berättelsen gör entré.

Denne Bäckström lider av en så svårartat uppblåst och falsk självbild, av en fördomsfullhet, egoism och total avsaknad av såväl samvete som ansvarskänsla, att berättarens raljerande karakteristik av honom inte bara framstår som motiverad utan nästan som ett understatement.
En del läsare kanske stör sig på denna för romanen framträdande egenskap: berättarens tendenser till översitteri och cynism visavi romanfigurerna. Men Persson hanterar det vanskliga greppet med bravur. Det bidrar till att göra läsningen sanslöst underhållande och lustfylld trots det ytterst obehagliga brottsfall som utgör berättelsens nav - det brutala sexmordet på den unga kvinnan Linda.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X