Annons

I närkamp med språkets otillräcklighet

Samuel Becketts och Thomas Bernhards författarskap förenas av en djup misstro mot litteraturens illusionsmakeri och språkets möjligheter. Resultatet av motståndskampen blev paradoxalt nog två av litteraturhistoriens mest säregna och suggestiva textvärldar.

Publicerad

Sjukdomstillståndet katatoni yttrar sig i två huvudriktningar. Den sjuke kan antingen ligga stel och stum i kataton orörlighet (stupor) eller vara extremt överaktiv (exciterad) med till synes ändamålslösa, upprepade rörelser. Och ändå är det alltså samma sjukdom. På ett likartat sätt tycks författarna Samuel Becketts och Thomas Bernhards textvärldar förhålla sig till varandra, åtminstone vad gäller prosan. Det är i år 20 år sedan de båda gick ur tiden.

Analogt med nämnda åkomma kan man i deras mogna författarskap finna närmast diametralt motsatta uttryck för samma sak. Beckett (stupor) skrev alltmer återhållsamt, lakoniskt. Texterna skruvar sig krampaktigt inåt till en fruktansvärd täthet. Bernhard (exciterad) å sin sida piskade meningarna till allt mer absurda längder. Bisats följer på bisats – fyllda av upprepningar och överdrifter. Men mitt i Bernhards upphettade aggressivitet finns, liksom hos Beckett, en märklig narrativ stiltje – detta att nästan ingenting händer utåt sett. I hans sista verk, den omfattande romanen ”Utplåning”, är det yttre händelseförloppet reducerat till att huvudpersonen får ett telegram från sina två systrar om att hans föräldrar och bror omkommit i en olycka, varpå han uppsöker barndomshemmet för genomgång av testamente samt begravning. Väl framme blir han (eller ska man säga texten?) trampande i 30 sidor innan han ens kan förmå sig att gå in. Och detta är ändå en västanfläkt – i Becketts sena prosa får karaktärerna vara glada om de över huvud taget kan röra sig där i mörkret.

Annons
Annons
Annons
Annons