Annons
X
Annons
X

Annelie Axén: I litteraturen ligger Norge mitt i Europa

Litteraturåret 2015

Samtidigt som Norge agerar alltmer självtillräckligt i politiken visar årets norska böcker på en påtaglig vilja att ingå i ett europeiskt ­sammanhang på ett kulturellt plan. Framför allt frodas den ­gränsöverskridande och samhällsengagerade essäistiken.

Wencke Mühleisen, Susanne Christensen och Mazdak Shafieian.

Wencke Mühleisen, Susanne Christensen och Mazdak Shafieian. Foto: Rolf M Aagaard, Pernille Marie Walvik, Magnus Stivi

När jag senast var i Paris behövde jag köpa ett frimärke för att skicka ett brev till Norge. Posttjänstemannen svarade bestört: ”Norge, det är inte Europa!” Till Norge var jag tvungen att köpa ett dyrare frimärke.

Är inte Norge Europa? Om man följer det politiska livet i Norge kan man lätt få intrycket, inte minst efter att Erna Solbergs regering kom till makten 2013, att gränserna mot det övriga Europa blivit mer intressanta att upprätthålla än att överskrida.

Men detta erfarenhetsrum, landet Norge, ser tack och lov annorlunda ut i litteraturen. Norska författares internationalitet kommer till uttryck i essäböcker där ännu inte översatta persiska klassiker läses och där det tänds ljus för ryska Pussy Riot i Frälsarkatedralen i Moskva – och den finns med som drivkraft i böcker som manar till vaksamhet och politisk medvetenhet.

Annons
X

Till följd av att de norska litterära miljöerna upplevts som alltför trånga, har norska författare alltid rest utomlands för att skapa sig ett vidare perspektiv på världen. Kontoret till en av de mest energiska litterära tidskrifterna, Vagant, ligger talande nog i Berlin. Under 2000-talet har inte minst småförlag och tidskrifter präglats av ett alltmer internationellt klimat, och man räknar exempelvis med att läsaren utan vidare kan tänka sig att läsa texter på grannländernas språk. I årets upplaga av Jørn Sværens årliga poesiantologi ”Den engelske kanal” kan man följaktligen läsa bland annat Beata Berggren och Karl Larsson på svenska.

Mitt i Europa utspelar sig Wencke Mühleisens självbiografiska roman från i våras, ”Kanskje det ennå finnes en åpen plass i verden”. På en utställning i Berlin ser hon sin österrikiske pappa på ett foto tillsammans med andra Wehrmacht-soldater, som en nazist bland andra. Mühleisen drar paralleller mellan pappans åsikter och Fremskrittspartiet – som vid den tidpunkten just har lagt fram ett förslag att personer som fått avslag på asylansökan ska låsas in i asylfängelser.

Själv har Mühleisen sökt sig till det österrikiska konstnärskollektivet Aktionsanalytische Organisation (AAO), som styrs av den despotiske Otto Muehl. I kollektivet ska kärleken vara fri, och parförhållanden tolereras inte. Barnen uppfostras i grupp, ofta utan sina föräldrar. När Mühleisens eget barn tas ifrån henne bestämmer hon sig för att hoppa av.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Romanen är en uppgörelse med tiden i AAO, men också ett försök att dra linjer mellan nazistiska överlägsenhetsfantasier, Otto Muehls despotism och de tankar som lett till att rasistiska ideologier åter börjat få spridning. Mühleisen beskriver hur pappan konsekvent stött Fremskrittspartiet i deras långa och tålmodiga arbete med att göra nationalkonservativa ideologier med fascistiska element rumsrena. Det är en modig bok, och mycket engagerande läsning.

    Wenche Mühleisen är bara en av många författare som gett ut riktigt bra romaner i år, ett år då framför allt många kvinnliga 70- och 80-talister ­excellerat. I sin fjärde bok, romanen ”Alice A4”, berättar Inger Bråtveit på tät och lekfull nynorska om flickors utsatthet och styrka. Boken använder Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” som klangbotten, och är mycket suggererande läsning. Efter fjolårets ­hyllade diktsamling undersöker Anne Helene Guddal i sin romandebut ”Bebo” ensamheten i par­relationer. Också Kjersti Rorgemoen har roman­debuterat i år, med ”Håpet og festen”, vars lågmälda prosa inte bara är välformulerad utan även humoristisk. Och i dagarna är det dags för den hyllade poeten Kristin Berget att också hon romandebutera, med ”Sonja sacre coeur”.

    Och så har vi förstås Sveriges egen norska för­fattare, Karl Ove Knausgård, som gett ut två volymer i en planerad encyklopedisk beskrivning av världen i fyra band: ”Om høsten” respektive ”Om vintern” (den senare med illustrationer av Lars ­Lerin). Det rör sig om en rad miniessäer som Knausgård skrivit till sin yngsta dotter – till en början ännu ofödd, sedan nyfödd – och som har beskrivits som ganska ojämna. Även om han kallats en ­vardagsbetraktelsens mästare, har en del kritiker påpekat att prosan förlorar i skärpa när betraktelserna flyter ut i filosofi.

    Men det är inte bara prosa som präglat det norska bokåret, här finns också anmärkningsvärda diktsamlingar. Inger Elisabeth Hansen har ett långt författarskap bakom sig som poet och essäist. Nya diktsamlingen ”Å resirkulere lengselen. Avrenning foregår” har omtalats som ”samtidslitteratur av ­ypperste merke”. Här möter vi socialt engagerad poesi, oavsett om det gäller papperslösas situation eller lokal miljöförstöring. Också Øyvind Rimbe­reid är som vanligt läsvärd: framtidseposet ”Solaris korrigert” från 2004 är en av de senaste årens mest inflytelserika böcker i Norge, och i årets ”Lovene” utgår han från historiska lagtexter.

    Men om en genre präglat det norska bokåret mer än någon annan så är det essän. 2015 kom ovanligt många läsvärda essäsamlingar, och man diskuterade essäistik som aldrig förr. Morten A Strøksnes journalistiska essä ”Havboka eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider” – som handlar om havet ur olika perspektiv: mytologiskt, marinbiologiskt och miljöpoetiskt – belönades också med det prestigefyllda Bragepriset.

    Inte mindre än fyra författare i kretsen kring tidskriften Vagant kom ut med var sin essäsamling. Henning Hagerups med sin mycket efterlängtade andra essäbok ”Metafysisk skrapjern”, ­Sigurd Tenningen med ”Vegetasjonens triumf er total”, Mazdak Shafieian med ”Det urgamle materialet”, och den dansk-norska kritikern Susanne Christensen med ”En punkbønn. Musikk og aktivisme i Russland og Nord-Amerika”, en blandning av litterär essä, intervju och reportage.

    I ”En punkbønn” besöker Christensen ryska ­hbtq-aktivister, spårar upp 90-talets amerikanska riot grrrl-rörelse och deltar i en demonstration mot upprättandet av ”Barbie Dreamhouse” i Berlin. ”En punkbønn” är nog en av årets viktigaste böcker, främst för att den är en berättelse om punkens ­historia som handlar om mycket mer än musik: det rör sig om en social hållning. Band som Bikini Kill, Heavens to Betsy och Bratmobile skrev texter till stöd för förtryckta (om bland annat våldtäktsoffer), samtidigt som de skapade en plattform för kvinnliga musiker (och musiklyssnare) som inte funnits tidigare. Något likartat gör också Christensen med sin bok, hon skapar någonting som hon förtvivlat saknar och efterlyser: ett gemensamt reflektionsrum för feministisk konst, musik och handling. Hennes texter är inte bara insiktsfulla och har ett brett litterärt spänningsfält, de präglas också av en ödmjukhet som ger läsaren intrycket av att vara tilltalad personligen. Inte minst är detta en effekt av att Christensen i hög grad använder lyssnandet som metod: intervjun, musiken, demonstrationen. Det är en bok som säkerligen kommer att ha återverkningar många år framöver.

    Mazdak Shafieians diktsamling ”Antwerpen” från 2011 hör till de böcker som lyser starkast på 2000-talets norska litteraturhimmel. I år kom han med essäsamlingen ”Det urgamle materialet”, med starka texter om exempelvis den danska författaren Elsa Gress erfarenheter av andra världskriget och den iranske författaren Mahmoud Dowlata­badi, som konstaterat att oljepumparna inte ens medan Irakkriget var som intensivast ­någonsin upphörde att pumpa upp olja. ”Har vi i virkelig­heten noen annen kontakt med menneske­heten enn jennom oljetankerne?”, frågar Dowlatabadi sig. I en tid när man åter hör sablar rassla i Europa och debatten polariserar alla till vänner ­eller fiender, då kan litteraturen, och essäistiken, hjälpa oss att skildra sammansatta och motstridiga sanningar. Inte minst gäller detta Shafieians essäistik, som ständigt förhåller sig till historien som om den vore samtida, och finner trådar i kanon som kan hjälpa oss att förhålla oss kritiskt i dag.

    Men om jag ska välja en bok som särskilt sticker ut detta år är det utan tvekan kortromanen ”€urodike” av Brødet og E$elet, det vill säga författarduon Henrik Skotte och Gunnar Wærness. ”€urodike”, som ursprungligen skrevs som ett körverk som framfördes vid Møllebyens litteraturfestival, är ett slags western om Europas ekonomi, stöpt i mytologisk form. Romanen befolkas av figurer som ­muren, fisken och tjuven, som har fått sagornas snusf­örnuft och en mild humor. Ibland påminner det om vår ­civilisations allra första texter. Romanfigurerna slits mellan viljan att vara goda å ena sidan, och ekonomin å den andra, den ekonomi som ersatt gudarnas lagar, men som för med sig samma slags ödes­mättade konsekvenser. Bokens Eurydike är ett ­tiggarbarn som levt som dotter till jaget, bokens Orfeus. När hennes riktiga far dyker upp (eller ­hennes ägare) säljs hon som hustru. Inte ens jaget kan träda ut ur de ekonomiska förhandlingarna: han måste slutföra köpet. Eurydike som dotter går därmed förlorad.

    Som helhet är boken samtidigt både vacker och brutal, både lättigenkännlig och mardrömslik. Skottes och Wærness ord utgör i all sin enkelhet en språkmagi som tangerar möjlighetens gränser. ­Brødet og E$elets performancekonst är dessutom något av det underligaste man kan se på scen i Norge i dag, med märkliga djurmasker, mexikanska brottare och toviga dockor. De mexikanska brottarna dyker också upp i ”€urodike”. Om brottaren El Democratia får vi veta att han dödar genom långa beslutsprocesser. Det kommer att bli spännande att följa utvecklingen av denna mytologiska värld under åren som kommer, på scen och i bokform.

    Annons

    Wencke Mühleisen, Susanne Christensen och Mazdak Shafieian.

    Foto: Rolf M Aagaard, Pernille Marie Walvik, Magnus Stivi Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X