Annons

Kristoffer Leandoer:I karantäntider blir vi alla symbolister

Joë Bousquet (1897–1950), målad av Hans Bellmer 1945.
Joë Bousquet (1897–1950), målad av Hans Bellmer 1945. Foto: Musée Cantini, Marseille

I litteraturen finner vi många försök att se en tillgång i en påtvingad isolering, ofta som en följd av sjukdom eller klen hälsa. En mästare på att leva i det virtuella var den sängbundne Joë Bousquet, vars hela författarskap var en hyllning till andens makt över materian.

Under strecket
Publicerad

Marcel Proust (1871–1922).

Foto: Everett Collection/TT

Tillfrisknande covid-19-patienter har vittnat om den oerhörda känslan av befrielse när de kommit ut ur respiratorn och fått börja andas på egen hand igen, en pånyttfödelse närmast. Denna euforiska upplevelse förknippad med de egna lungorna, sambandet mellan andning och frihet, var central för Paul Valéry, som återkommer till den gång på gång mot slutet av sitt liv, till exempel i den år 1946 postumt publicerade ”Mon Faust”: ”JAG ANDAS; och inget mer än så, för det finns inget mer än så. JAG ANDAS OCH JAG SER.” 

För storrökaren Valéry – som lidit av andningsbesvär och hosta hela sitt liv kulminerande i en svårartad kikhosta i 40-årsåldern – blev fria andningsvägar synonyma med frihet i varje form. Efter Paris befrielse 1944 från mångårig tysk ockupation skriver han i Le Figaro: ”Friheten är en sinnesförnimmelse. Den går att andas in.” För Valéry fanns det också ett livslångt samband mellan uttryck och utandning. Åtskilliga har vittnat om hur han bokstavligt talat inte fick luft och därför tvingades avstå från att hålla sitt tal vid vännen, mentorn och ”önskefadern” Stéphane Mallarmés begravning den 11 september 1898: Mallarmés oväntade död i samband med plötsliga andningssvårigheter två dagar tidigare var något Valéry aldrig helt kom över.

Annons
Annons
Annons