Karin Thunberg: I karantänlivets isolering tvingas vi möta oss själva

Karin Thunberg
”Det tog ett tag innan jag insåg karantänlivets påfrestningar, på djupet. Men en morgon satt jag där på en köksstol och tvingades möta den jag verkligen är.”
”Det tog ett tag innan jag insåg karantänlivets påfrestningar, på djupet. Men en morgon satt jag där på en köksstol och tvingades möta den jag verkligen är.” Foto: Stina Stjernkvist/TT

Nog hade jag en bild av mig som grundmurat optimistisk. Rent av gladlynt. I sommarens coronaisolering framträder något annat; tristare och dystrare.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

I nöden prövas vännerna. Jo, jo. Men av allt vi lärt de senaste månaderna framstår det än tydligare att i nöden prövas vi själva. Vem vi är bakom våra sociala fasader och inövade vardagskoreografier. Ett virus svepte bort förklädnaderna. Dag för dag, månad för månad, har vi stått där allt mer blottade. Särskilt alla vi, nej, jag orkar inte skriva det uttjatade ordet 70-plussare fler gånger, så säg alla vi som tillhör en riskgrupp. Eller åtminstone vi som bedöms som mest utsatta.

Det tog ett tag innan jag insåg karantänlivets påfrestningar, på djupet. Men en morgon satt jag där på en köksstol och tvingades möta den jag verkligen är. Eller åtminstone har blivit. Fram till alldeles nyss såg jag mig som en i grunden positiv och optimistisk person, en som hade lätt att hitta utvägar, lösningar. Jag skulle till och med vilja påstå att jag varit glad, haft lätt för att skratta. Nu något annat. Rent hopplöst. Utan energin från andra människor, utan gemenskap och sammanhang ... jag blev så naken ... det blev så kallt, så tyst och tomt. Där kvillerglädje förut kunde porla fram slog stora isrosor ut. Sköra och taggiga.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons