Annons

Björn Hagström:I Islands sagor är magin inte mystisk

NATURLIGT ÖVERNATURLIGT François-Xavier Dillmann har dammsugit isländsk sagalitteratur efter beskriv­ningar av magiska handlingar. Han finner att magiker fanns inom alla åldrar och klasser, och att de flesta ­episoder av magisk konst utspelar sig på dagtid.

Under strecket
Publicerad

Inom den medeltida västerländska litteraturen intar den isländska en särställning. Med början under 1100-talet bedrevs på Island en förvånansvärt mångsidig och omfattande litterär verksamhet. Förutom genea­logiska uppteckningar producerades översättningar från latin av religiösa skrifter, avhandlingar om matematik och astronomi med mera samt framför allt vad som innebar uppkomsten av en helt ny litteraturgenre, den så kallade isländska sagan eller släktsagan, ett ovärderligt, unikt bidrag till världslitteraturen.

Händelserna i dessa berättelser – eller sagor med en västnordisk term – utspelades huvudsakligen under en hundraårs­period närmast efter alltingets inrättande år 930 (”sagatiden”) men nedtecknades inte förrän främst under 1200-talet. De bygger framför allt på muntliga traditioner, minnesstoff som förts vidare från generation till generation. Ett stöd för minnet att bevara kunskap om förfäder och släktförhållanden hade man i de genealogiska uppteckningarna.

Den viktigaste källan till det forna Islands personhistoria är ”Landnámabók”, boken om ”landtagandet”, kolonisationen från huvudsakligen Västnorge av den stora, dittills obebodda ön i Nordatlanten. I ”Landnámabók”, som torde ha utarbetats omkring år 1130, redogörs för omkring 400 landnamsmän, var de bosatte sig och för deras efterkommande. I de två bevarade medeltida handskrifterna nämns mer än 3500 personer. Det samlade persongalleriet i ”Íslendingasögur” är närmast oöverskådligt.

Annons
Annons

Forskningen i de isländska sagorna har länge varit livlig och mångsidig. Ett av de senaste bidragen är en mäktig monografi av fransmannen François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises (Kungl Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 779 s). Dillmann inledde sin forskarkarriär i Uppsala 1971, fortsatte i Göttingen, München, Reykjavik och Köpenhamn och återvände inte till Frankrike förrän 1986, där han disputerade vid universitetet i Caen på en avhandling om just magi och magiker i den fornisländska litteraturen. I den monografi som här recenseras har professor Dillmann inarbetat all den litteratur som utkommit i ämnet sedan 1985. Dillmann har tidigare dessutom översatt Snorre Sturlassons ”Edda” (1991) och den första delen av ”Heimskringla” (2000).

Dillmanns monografi över magi och magiker i det forntida Island behandlar ett ämnesområde som många forskare har fascinerats av och där skilda uppfattningar har framförts rörande de föreställningar som förknippas med olika former av magi, såsom sejd, hamskifte, divination (det vill säga spådomskonst, förmågan att förutse kommande händelser) etcetera. En samlad framställning av magi och magiker i den fornisländska litteraturen har emellertid hittills saknats. Dillmann avser med sitt arbete att fullständigt behandla såväl magin som dess utövare under en viss tidsperiod i det forntida Island och i en avgränsad litteraturgenre. Materialet för undersökningen är de omkring 40 släktsagorna (”Íslendingasögur”), ett femtiotal kortare berättelser (þættir) samt ”Landnámabók”.

Annons
Annons

I den förra delen av monografin behandlas magin. I fem kapitel redogörs först för ”La divination”; vidare för ”La magie, les armes et le combat” (här avhandlas magiska förfaranden med berömda svärd och sköldar, med hjälp av magi skyddande av rustningar och kläder, genom magi förslöande av svärdsklingor); ”La magie, le corps et l’esprit” (magi i välgörande syfte, bland annat som läkekonst; magi i syfte att skada, genom påverkan av en persons själsförmögenheter såsom rubbande av viljeförmåga, förnuft eller minne, vållande av synvillor och djup sömn genom hypnos); ”La magie et les éléments” (här ges en översikt av fall av genom magi framkallat mörker och dimma, storm och ändrad vindriktning, snö- och jordskred). I ett 30 sidor långt avslutande kapitel i den förra delen av monografin, ”Les circonstances, le dérolement et les auxiliaires des actes magiques”, redogörs först för tid och plats för utövande av magi.

Det har varit en spridd uppfattning att magiska handlingar företrädesvis ägde rum under natten. Dillmanns genomgång av källorna visar att så inte har varit fallet. Mot totalt fem episoder med nattlig magi står ett trettiotal där magikern utövat sin konst under dygnets ljusa timmar. Rörande de yttre omständigheterna kring magin konstaterar Dillmann att sagaförfattarna inte betraktar denna som ett fenomen eller en handling som krävt en speciell, mystisk omgivning. Endast vid sejd krävdes omständliga förberedelser. I tre texter nämns uppbyggandet av en ställning eller plattform, en seiðhjallur, tydligen av imponerande dimensioner. På denna upphöjda ställning tog magikern plats för att recitera besvärjelser eller lyssna till en speciell sång (varðlok(k)ur) som skulle ge inspiration till spådomen. Utövandet av sejd, som markant har skilt sig från andra former av magi, synes ha varit förbehållet ett fåtal kvinnlig magiker.

Annons
Annons

Huvudsyftet med Dillmanns monografi är en presentation av magins utövare, les magiciens. I bokens senare del nämns alla de personer i de valda texterna som någon gång utfört magiska handlingar eller tillskrivits övernaturlig förmåga. Framställningen börjar med några teoretiska överväganden. Dillmann framhåller att varje historiskt, antropologiskt eller sociologiskt studium av det forntida Island stöter på en mängd svårigheter, stundom ­oöverstigliga, beroende på de tillgängliga källornas natur. Nedskrivningen på pergament gjordes lång tid efter de händelser som skildras. Litterära och ideologiska influenser kan ha inverkat under avskrivningsprocessen. Dessutom visar ”Íslendingasögur” och ”Landnámabók” som regel föga intresse för berättelsernas bipersoner. Endast undantagsvis framträder en magiker i helfigur, såsom Egill Skalla­grímsson. Vanligen nämns en persons övernaturliga förmåga endast i förbigående.

Kunskap om magikerns person såsom dennas ålder, karaktär, familjeförhållanden, sociala status etcetera. kan inte nås annat än på indirekt väg genom ett minutiöst studium av de texter i vilka magikern uppträder. Här har Dillmanns forskningar, utförligt redovisade i den 440 sidor omfattande senare delen av monografin, givit en mångsidig och nyanserad bild av magins utövare som det hittills inte funnits någon motsvarighet till. I 16 kapitel, fördelade på tre huvudavdelningar, redovisar Dillmann de uppgifter som kan utvinnas om magikernas personliga egenskaper, deras ut­övande av sin övernaturliga förmåga, deras sociala och juridiska förhållanden med mera En förteckning över magikerna i de granskade texterna omfattar 38 kvinnor och 32 män, det vill säga en nära nog jämn fördelning mellan könen, ett förhållande som rubbar en uppfattning man möter i åtskilliga verk, nämligen att magi företrädesvis utövades av kvinnor.

Annons
Annons

Ett slags magi synes dock vara förbehållet män, nämligen manipulerandet av berömda svärd. Å andra sidan visar undersökningen att den divinatoriska sejden ­enbart utövades av kvinnor.

Ett av de intressantaste kapitlen i den senare delen av monografin är ”La question du ’chamanisme’”. Den typ av magi som inom den religionshistoriska och etnografiska forskningen förknippas med fenomenet schamanism företer vissa likheter med sejden i de fornisländska källorna. Problemet har dryftats av en rad forskare. Frågan är om sejden är en form av schamanism, det vill säga befinner sig den sejdande i ett tillstånd av extas, varvid dennas själ lämnar den i dvala vilande kroppen för att återvända dit vid seansens slut?

Med ett utförligt referat och ingående analys av den berömda skildringen i Erik den rödes saga av den episod där Þorbjörg lítilvölva utövar sejd i bonden Þorkells gård, visar Dillmann att den sejdande under hela akten är vaken och uppmärksam samt kommunicerar med de vid sejden närvarande. Denna text, som är den utförligaste skildringen av sejd, behandlas också i Dag Strömbäcks viktiga doktorsavhandling 1935 (”Sejd. Textstudier i nordisk religionshistoria”). Med utgångspunkt i Strömbäcks arbete går Dillmann igenom de viktigaste bidragen till diskussionen om förhållandet sejd–schamanism. En vanlig uppfattning är att sejd är ”den nordiska formen av shamanism” (Åke V Ström). Mot denna åsikt står Dillmanns övertygande, ytterst grundligt motiverade uppfattning, att sejden är en fornskandinavisk divinatorisk ritual som inte skall uppfattas som schamanism.

Annons
Annons

I ett kapitel med rubriken ”L’âme, les métamorphoses et l’extase” behandlas bland annat personlighetsförvandlingar. Hos vissa magiker kunde själen ikläda sig en annan gestalt än den mänskliga, så kallat hamskifte. Ett intressant exempel som Dillmann refererar är en episod ur ”Kormaks saga”. Magiker uppges ofta ha skarp, lysande blick. De kunde med blotta blicken förslöa en svärdsklinga, bryta upp ett lås, rubba en persons själsförmögenheter. En sådan magiker var Þorveig, som förtrollade Kormakr så att han inte kunde få sin älskade Steingerð. Under en sjöfärd fick Kormakr och hans bror se en hrossvalr komma upp nära båten. Kormakr kastade ett spjut mot djuret och detta sjönk. Männen tyckte sig ha känt igen Þorveigs ögon i hrossvalens. Om Þorveig spordes sedan att hon blivit sjuk och dött. Hon hade uppenbarligen iklätt sig hrossvalens skepnad och därmed lidit dennas skada.

Men vad för slags djur var hrossvalen? Dillmann har gått igenom lexika samt översättningar av ”Kormaks saga”. Han konstaterar att såväl Cleasby & Vigfússons isländsk-engelska ordbok som de flesta översättningar uppger betydelsen ”valross”. Dillmanns undersökning visar att hrossvalr är ett fabeldjur. Avgörande bevis är de illustrationer ur Jón Gudmundssons ”Um Íslands aðskiljanlegar náttúrur” som återges i monografin av rauðkembingr (en sorts val), hrossvalr och rostungr (valross). I källorna uppges att hrossvalen hade mycket stora ögon, och den som genom hamskifte hade tagit hrossvalens gestalt behöll sin skarpa blick i den nya skepnaden.

Annons
Annons

I en conclusion sammanfattar Dillmann det väsentligaste som undersökningen har resulterat i. På Island var magin i förkristen tid varken knuten till samhällsställning, ålder, kön eller förmögenhetsklass. De magiker vi känner genom ”Landnámabók” och ”Íslendingasögur” finner man såväl bland gamla som medelålders och barn, i samhällets toppskikt och bland tjänare. Några magiker var välbeställda bönder, andra var medellösa. De skilde sig inte från den övriga befolkningen vare sig i fråga om äktenskaplig status eller levnads­vanor. I ett avseende utmärkte de sig dock; de besatt kunskaper utöver det vanliga, till den grad att den norröna terminologin för magiska förhållanden till stor del innefattar ord med betydelsen ”kunna” och ”veta”. Ofta dominerade magikerna sin omgivning genom sitt lysande intellekt, och de beskrivs som energiska och beslutsamma.

”Les magiciens dans l’Islande ancienne” avslutas med en synnerligen utförlig bibliografisk avdelning, omfattande inte mindre än 155 sidor. De norröna litterära källor som anförs, det vill säga handskrifter och utgåvor, räknar 425 nummer; bibliografin i inskränkt bemärkelse sträcker sig över 75 sidor och torde uppta praktiskt taget alla vetenskapliga arbeten av någon betydelse som publicerats inom forskningsområdet. Därtill kommer namnregister och ordregister.

Dillmanns avhandling om magi och magiker är ett utomordentligt viktigt bidrag till forskningen inom den fornisländska litteraturen. Monografin ger också värdefulla rent filologiska upplysningar genom utförliga redogörelser för magins terminologi. Framställningen vittnar om imponerande lärdom. Resultaten är genomgående minutiöst underbyggda genom sakliga och språkliga analyser, som på många punkter justerar eller vederlägger tidigare uppfattningar.

Björn Hagström är fil dr, docent samt ­huvudredaktör vid Den Arnamagnæanske Kommissions Ordbog over det norröne ­ Prosasprog vid Köpenhamns universitet 1978–86.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons