Annons
X
Annons
X

Torgny Nordin: I huvudet på en härmande ­flöjtkråka

Den förhärskande synen på fåglar har länge utgått från norra halvklotets arter. Australiens fåglar har dock tvingat ornitologer att tänka om: deras tillvaro präglas inte bara av revirhävdande och konkurrens utan av samarbete, altruism, empati, lek och sorg.

I flera avseenden är flöjtkråkan smartare än en schimpans.
I flera avseenden är flöjtkråkan smartare än en schimpans. Foto: David Tipling/IBL

Det verkar vara något speciellt med Australiens fåglar. Ta flöjtkråkan, till exempel. Ingen är väl så omtalad av australierna som just den. För med sin avväpnande tillgivenhet – och stundom förbluffande vresiga humör – är den onekligen speciell. Nyligen satt jag vid en uteservering längst nere i sydvästra delen av landet när en flöjtkråka promenerade fram till mig. Den hade hållit mig under uppsikt en stund varefter den beslutat sig för att ta en närmare titt. Något tiggeri var det inte fråga om, för endast en urdrucken kaffekopp stod på bordet. Obekymrad vankade flöjtkråkan närmare och ställde sig helt intill, gav mig en underfundig blick, och började därefter sjunga eller snarare flöjta sin psykedeliskt polyfona sång – som om den haft en pytteliten Hammond­orgel och dito synthesizer med påslagna ekoeffekter gömda under sin svartvita fjäderdräkt.

Flöjtkråkans sång spänner över fyra oktaver och består av övertoner samt finessen att flera toner framförs samtidigt. Dessutom är den en hejare på att härma. Andra fågelarter i dess närhet härmas ofta och retsamt av flöjtkråkan, som heller inte drar sig för att skälla som en hund eller gnägga som en häst. Den härmar även mänskligt tal och är listig nog att kunna använda denna förmåga till sin egen fördel när det krävs. Som i fallet med den ­familj i New South Wales vilken adopterat en ung flöjt­kråka.

Familjens barn och hund var förtjusta i flöjt­kråkan, men katten blev butter och tålde inte ­fågeln. När familjen och hunden var utom synhåll försökte katten därför göra slut på den. Flöjtkråkan insåg dock vad som var i görningen, och kallade därför på hunden genom att ropa hundens namn med perfekt härmad människoröst. Hunden kom blixtsnabbt sättandes och katten drevs nesligt på flykten. Och detta inträffade inte en utan flera gånger.

Annons
X

Flöjtkråkans kognitiva förmågor tar sig skiftande uttryck, alltifrån allmän lekfullhet – kurragömma är exempelvis något flöjtkråkor setts roa sig med – till överraskande sociala handlingsmönster och en ­intelligens hög nog att lösa kluriga problem. I flera avseenden är flöjtkråkan smartare än flertalet primater, inklusive schimpanser. Den är dessutom känd för att vara lika kärvänlig mot sina vänner som ilsk mot fiender, verkliga eller misstänkta.

Många människor runtom i Australien har ­etablerat goda relationer med flöjtkråkor och ­åtskilliga är de husägare som kan vittna om hur flöjtkråkor håller betydligt bättre vakt än aldrig så lömska bandhundar. Viktigt att notera i sammanhanget är att dessa flöjtkråkor inte är domestice­rade, utan vilda individer som inkluderat utvalda personer och familjer i sin sociala krets. Eftersom flöjtkråkor i likhet med de flesta av Australiens ­fåglar är långlivade – till skillnad från våra arter på norra halvklotet vilka vanligtvis lever korta, snabbt förbiilande liv – kan personer som etablerat goda relationer med dem räkna med förhållanden som sträcker sig över decennier.

Å andra sidan kan flöjtkråkorna bli ett problem för personer som av en eller annan anledning uppfattas som fiender. Inbrottstjuvar får möjligen vad de förtjänar, men det råder ingen brist på joggare och skräniga tonåringar som fått uppleva flöjt­kråkans långt ifrån ofarliga och alltid lika överraskande kamikazeanfall. Även cyklister kan råka illa ut om flöjtkråkorna av någon anledning anser sig hotade. Den australiska brevbärarkåren är ­särskilt utsatt och räknar med ett par hundra våldsamma attacker från uppretade flöjtkråkor varje dag, året om.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ja, det är något speciellt med Australiens fåglar. Insikten om det har emellertid kommit sent, och länge drev biologer och zoologer på norra halv­klotet, främst i Storbritannien, den eurocentriska tesen att Australiens fågelfauna endast är en primitiv kollektion av fåglar som invandrat från norr. Idag vet vi att det är fel.

    Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

    Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

    Den förhärskande synen på fåglar i allmänhet och ornitologisk forskning i synnerhet utgick länge reflexmässigt från norra halvklotets arter, vilka ofta är kortlivade, lägger stor vikt vid att lägga många ägg och ägnar betydande delar av sina liv åt att flytta fram och tillbaka mellan häcknings- och övervintringsplatser. Väl åter på häckplatsen sjunger hannarna medan honorna lyssnar och gör sina val. Så är det emellertid inte med Australiens fåglar, som till stor del är monogama samt lever i sammanflätade ­familjeband, ofta med kooperativ häckning. Många är dessutom verktygsmakare, och sjunger gör såväl honor som hannar.

    Insikten om den australiska fågelfaunans ursprung och särart har främst presenterats i vetenskapliga publikationer med föga spridning på norra halvklotet. Det är därför högst välkommet att den australiska ornitologen Gisela Kaplan, verksam inom beteendeforskning och neurovetenskap, i sin nya bok ”Bird minds: Cognition and behaviour of Australian native birds” (CSIRO Publishing) sammanfattar vad som verkligen kan bekräftas avseende de australiska fåglarnas kognitiva förmågor.

    Kaplan redogör kortfattat för de senaste årens rön beträffande fåglarnas ursprung och spridning samt ekologiska betydelse i det gäcksamma australiska landskapet. Hennes fokus ligger dock främst på att beskriva och analysera ett antal arters kognitiva begåvning som den kommer till uttryck i lekar, sång, social interaktion och känsloliv. Kaplan är förtjänstfullt förtjust i anekdoter, exempelvis om flöjtkråkors och kakaduors häpnadsväckande och tokroliga upptåg, men hon skiljer alltid tydligt på det som har bevisats och vad som återstår att bekräfta.

    Gisela Kaplans bok är ovanligt mångbottnad och uppslagsrik. Och att den ornitologiska etologin nu befinner sig ljusår bortom 1973 års Nobelpristagare Konrad Lorenz och Niko Tingbergens forskning råder ingen tvekan om. Medan de senare skrev om fåglars prägling och ett känsloliv bestående av aggression eller rädsla, diskuterar Kaplan australiska fåglars ­altruism och empati, humor och sorg. Hon gör det övertygande och underlåter inte att redovisa sakliga motargument samtidigt som hon vederlägger slutsatser grundade i ren spekulation.

    Kaplans syfte är nu inte endast att redovisa hur intelligenta många av Australiens fåglar är. Hennes arbete sträcker sig längre än så och utmynnar i en lågmäld kritik av ett visst fastlåst sätt att se på djur och fåglar. Detta synsätt har av hävd, påpekar hon, förfäktats av biologer på norra halvklotet vilka är övertygade om att konkurrens är utvecklingens primära drivkraft. Mot denna cementerade tankefigur ställer Kaplan samarbete, säkerhet och trygghet som väsentliga aspekter i en arts framgång.

    Den brittiske utrikesministern Lord Grey ställde en gång frågan: Varför sjunger fåglarna? Möjligen kände han sig inte riktigt till freds med zoologernas funktionella förklaringar att sång bara handlar om revirhävdande. Den uppfattningen har dock blivit normerande, något som emellertid stöter på patrull i Australien där bägge könen sjunger, fast sällan ­inför eller under häckningen. Flöjtkråkan som ­underhöll mig med sin psykedeliska sång hade nog ett annat syfte, men vilket?

    Det var när Gisela Kaplans tama rosenkakadua vid 75 års ålder fortfarande lärde sig nya ord som hon beslöt sig för att sammanställa forskningsläget i ”Bird minds”. Somliga av hennes favoritfåglar – som flöjtkråkan, vilken hon är den främsta ­kännaren av – skildras ingående, och de kognitiva talanger som diskuteras hade uppfattats som otroliga om det inte var för de revolutionerade rön om komplexiteten i fågelhjärnan som nyligen framkommit. Länge trodde man att fåglar inte kunde vara särskilt intelligenta eftersom deras hjärnor är så små. Idag vet vi att också det är fel, eftersom ­fågelhjärnan är högeffektiv, om än uppbyggd på ­annat sätt än däggdjurens.

    Bland ättlingarna från Gondwana är det svårt att inte nämna kidnapparfågeln i sydöstra Australien. Det är den enda fågeln som bedriver slaveri och den har ett familjeliv som går utöver det mesta. I likhet med många andra australiska arter häckar kid­nappar­fågeln kooperativt med några dominanta häckare och en parad med villiga hjälpredor. Aldrig skiljs de åt och deras sociala hängivenhet och tilltro är magnifik. Om det är ont om hjälpredor kidnappas sådana listigt genom märkliga danser och hypnotiska blickar – och dessa nya individer, slavar om man så vill, tas upp i gruppen och blir småningom fullvärdiga medlemmar, utan att vara genetiskt besläktade.

    Fast om villkoren förändras, torkan blir ihållande och resurserna tryter, ja då bryter den sociala sammanhållningen ihop. Ligor med kringvandrande kidnapparfåglar terroriserar då omgivningen, driver runt och förstör för andra och gör livet allmänt osäkert. Det är ett beteende som känns igen bara alltför väl och på betydligt närmare håll. Vilket är ännu ett skäl till varför Australiens fåglar är så speciella.

    Annons

    I flera avseenden är flöjtkråkan smartare än en schimpans.

    Foto: David Tipling/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X