Annons
X
Annons
X

I huvudet på en bödel

Ensam på scen. Utan medspelare, sufflör och skyddsnät. Vi träffade monologveteranen Anders Ahlbom Rosendahl för att förstå varför skådespelare väljer att utsätta sig för något sådant.

[object Object]
I monologen är allt fokus på Anders Ahlbom Rosendahl, hans mimik och gestik. Foto: Staffan Löwstedt

Långholmsteaterns grundare Ola Nyman upprepar upplysningen flera gånger innan han släpper in de omkring 50 besökarna i den dunkla krypta där genrepet av ”Hugga huvudet av ondskan” ska spelas:

– Jag säger det igen. Anders Gustaf Dahlman tycker inte om mobiltelefoner!

Monologen handlar om bödeln Dahlman, som 1910 utförde den sista avrättningen i Sverige då han medelst giljotin högg huvudet av Johan Alfred Andersson-Ander. Avrättningen ägde rum ett stenkast från den till teater omgjorda isoleringscell där besökarna nu bänkar sig, med mobilerna på stör-ej-läge. Bakom scen kliver Anders Ahlbom Rosendahl, den 69-årige skådespelare som gestaltar bödeln, upp på manusbunten för att replikerna ska ”gå upp i kroppen”.

Det finns ingen sufflör ute i salongen, inte heller någon medspelare som kan hjälpa honom på traven, ingen iögonfallande dekor. I solidaritet med de rollfigurer han gestaltar är skådespelaren ensam och utlämnad.
Så nej tack, inga störande mobiltelefoner. När de fyra spotlights som riktats mot scenen vrids på, och konturerna av skådespelarens ansikte tonar fram, är uppsynen så oförlåtande att några ynglingar i publiken genast dubbelkollar sina smartphones. Dahlman inleder sin tirad uppflugen i en gammal länstol, som för tankarna till en elektrisk dito. Han är lynnig och oberäknelig, ständigt redo att göra ett anklagande utfall mot publiken. Avmätt berättar han hur han handskas med sina offer, ”delinkventerna”:

”När jag ser att allt gått rätt och riktigt till lämnar jag omedelbart platsen för att äta min frukost”.

Kort därefter säger han:

”Det här är ett ensamt uppdrag. Det finns bara en och det är jag.”

Ett konstaterande som är lika sant för rollfiguren som för dess uttolkare.

[object Object]
I fyra år har Anders Ahlbom Rosendahl gjort rollen som Sveriges sista bödel. Foto: Staffan Löwstedt

För Anders Ahlbom Rosendahl har monologerna varit både räddningsplanka och språngbräda. Vid intagningsprovet till scenskolan i Malmö vägrade han att spela upp det manus som prackats på honom i farten, på väg upp till scen. Det kändes förljuget, oäkta. Anders kunde inte ta en replik i sin mun utan att ”ha gjort förarbetet”. Istället insisterade han på att framföra en egenskriven monolog, ”Gravöl och änglamat”. Den gången blev det nobben men nästa års protest, egna alstret ”Prov”, säkrade honom en plats.

– Du skulle egentligen inte behöva gå här, sa hans lärare några månader in i utbildningen. Du är ju född monologartist.

Några år senare, i början av 1970-talet, skrev Anders och författaren Stefan Seeberg en monolog om den excentriske kulturpersonligheten tillika pornografen Per Meurling. På den tiden var soloframträdanden sällsynta. ”Kan man verkligen gå in på scenen och bara stå där själv, tänkte Anders. Han var kluven. Stolt över pjäsen, skamsen över sin hybris. Det kändes så till den grad förmätet att han inte ville skämma ut sin arbetsgivare Göteborgs Stadsteater genom att spela där. Istället gavs monologen på ett litet bibliotek.

I samma ögonblick han kände gensvaret från publiken dog tvivlet. När han var en del av en ensemble studsade publikens blickar mellan honom och de andra skådespelarna; här var han i fokus hela tiden, kunde inte svikta för en sekund. Han älskade nerven och den rena direktkontakten. ”En man gjuten i ett stycke” spelades på ett 20-tal ställen i landet innan den landade på Dramaten i Stockholm, där Anders Ahlbom Rosendahl sedermera också fick anställning. Det blev början på en lång karriär inom film och teater, oftast som en del av en ensemble, men Anders har, så ofta omständigheterna tillåtit, återvänt till monologen.

2017 är han inte längre ensam om sin fäbless. De senaste åren har en hel drös solister tagit tiljorna i besittning. Krister Henriksson har nyligen avslutat ännu en säsong av långköraren ”Doktor Glas” (återkommer 2–4 juni) och på samma scen, Dramatens stora, har 22-åriga Electra Hallman slagit igenom med en hyllad omstöpning av Ibsens ”Hedda Gabler” – ett exempel på genrens pågående vitalisering. I höst turnerar exempelvis Charlotte Engelkes med ”Min mamma”, en hybrid av monolog, dans och sång som fått beteckningen ”dokumentärmusikal”, medan artisten Jacqueline Mapei Cummings i vår sätter upp ”Råttkungen”, en musikalisk monolog om psykisk sjukdom, på Stadsteatern Vällingby.

Men beror genrens uppsving på ett ökat sug hos publiken, eller helt enkelt på hårdnande yrkesvillkor för utövarna? När teaterkritiker och kulturskribenter analyserar saken blir slutsatsen ofta att monologen är en budgetvara. Idealisk för krisande teatrar med besparingskrav, attraktiv för skådisar som behöver ha något att göra. Men enligt Shima Niavarani, som själv slog igenom med ensamföreställningen ”Autodidakt i enmansakt”, håller inte teorin.

– Monologens popularitet kan inte tillskrivas ekonomiska faktorer. Visst, det blir färre skådespelare att avlöna, men allt det andra måste ju finnas: ljussättning, scenografi… Det är en stor risk för en teater att låta en skådis äga en scen helt själv. Så nej, jag skulle inte kalla monologen någon inkörsport för unga skådespelare.

Monologen är en välmående konstform, enligt Shima Niavarani. Foto: Jessica Gow/TT

Det säger hon trots att hennes egenskrivna debutmonolog – precis som för Anders Ahlbom Rosendahl – blev en språngbräda in till de stora scenerna. Shima Niavarani har tillsammans med bland andra Lo Kauppi, Anna Vnuk och Anna Pettersson gått i bräschen för trenden scenkvinnor-med-starka-självbiografiska-berättelser.

– Det som lockar mig med monologen är att få skriva själv, jag vill inte babbla någon annans text i en timme. Och som kontrollfreak tycker jag det är skönt att vara ensam. Ensemblespel handlar så mycket om att reagera, att fånga bollar och kasta tillbaka dom. I en monolog utsätts du inte för andras påverkan på dramaturgin. Man har kontroll över berättelsen, äger den. Får vara solitär auteur, subjektet i sin egen berättelse. Jag tycker det är fint!

Och det går inte längre att tala om en monologtrend, tycker hon.

– Om monologer är en trend så är August Strindberg också en trend! För mig är det en helt egen konstform, och en välmående sådan.

Trend eller inte, Shima Niavarani säger sig vara stolt över att ha bidragit till att scenskolorna på senare år infört monologproduktion som ett moment i sina utbildningar. Andreas T Olssons omtalade monolog ”Sufflören – en teaterviskning” skrevs som ett examensarbete för fem år sedan och spelas fortfarande inför fulla hus på Dramaten.

– Att göra monolog var en del av min utbildning men jag hade garanterat ägnat mig åt denna konstform oavsett. Jag hade tidigt två monologupplevelser som jag fortfarande inte har hämtat mig från: Björn Granath i Dario Fos ”Mistero Buffo” och Henric Holmberg i ”Kontrabasen”, som är skriven av Patrick Süskind. Jag ska inte säga att jag inte hade blivit skådespelare utan de upplevelserna, men kanske. Jag hade i alla fall blivit en annan slags skådespelare.

Andreas T Olsson – som just nu förbereder sig för ännu en monolog: Niklas Rådströms ”När det kommer till kritan” – parafraserar Barry Humpries, Dame Ednas skapare: ”Jag var på teatern igår och det var så tråkigt för de pratade bara med varandra.”

– Dålig teater är som att titta på en tavla, bra teater är som att vara i tavlan. Monolog kan vara ett skällsord: ”Åh, den personen bara maler på utan att lyssna”. I själva fallet är monologen en dialog med publiken. När det är som bäst suddas gränsen mellan scen och salong ut fullständigt.

Medan yngre monologentusiaster som Andreas T Olsson och Shima Niavarani vadar i jobberbjudanden – och inte bara ensamföreställningar – går det tyngre för en av genrens mer garvade fanbärare. Anders Ahlbom Rosendahl tillhör den kategori skådespelare många känner till men få kan namnet på. ”Jaha, är det han!” är standardreaktion när man googlar fram en bild av honom. Trots 45 år på scen och otaliga insatser framför filmkameran – 2006 vann han en Guldbagge för bästa manliga biroll i ”Wallander – Hemligheten” – är han en man i periferin, vad man på engelska brukar kalla en unsung hero.

2013, bara några år efter det att miljoner svenskar sett honom spela den onde överläkaren Peter Teleborian i filmatiseringen av Stieg Larssons Milleniumserie, rådde en sådan stiltje att Anders anlitade en agent. Denna förklarade dock ”produkten alltför svårsåld” och sade upp samarbetet. En dag damp ett manus ned på dörrmattan. En monolog om en bödel vars sista avrättning ägt rum alldeles intill Långholmens värdshus där Anders själv brukade äta lunch. ”Du skulle bli en perfekt skarprättare,” skrev författaren Klaus Fischer.

Teaterkritiker skulle antagligen kalla rolltolkningen en tour de force, ett kraftprov. I rollen som Anders Gustaf Dahlman får den fysiske och röststarke Anders Ahlbom Rosendahl visa upp hela sin repertoar; han spelar ömsom skröplig ömsom urstark, härmar småländska, gotländska, dalmål och debil skånska. Saliven skvätter när replikerna levereras. Som många andra klassiskt uppbyggda monologer är ”Hugga huvudet av ondskan” ett slags dårens försvarstal. Bödelns plädering för dödsstraffet är full av motsägelser: ”Det enda jag vill är att få folk att sluta slå ihjäl varandra!” Mot slutet spricker resonemangen och livslögnen tränger ut genom springorna. Efteråt är applådåskorna utdragna. Anders fru Anna Lindholm Rosendahl överlämnar ett fång tulpaner.

[object Object]
”Bara en person, ett ansikte, men så mycket som utspelar sig där” – så beskriver Anders Ahlbom Rosendahl sin fascination för monologen. Foto: Staffan Löwstedt

Två dagar senare träffas vi i ett litet konferensrum intill spelplatsen. Anders är urlakad efter att ha spelat två kvällar efter varandra.

– Det är som att springa två maraton i rad.

Han, som spelat bödeln i fyra år nu, konstaterar att den fysiskt krävande rollen känns ödesbestämd. Ola Nyman, som driver Långholmsteatern, pekade faktiskt ut Anders som Dahlman flera år före pjäsens tillblivelse. Anders var där privat, för en guidad tur i det gamla fängelset, när han tilldelades rollen i samband med ett rollspel.

– Det var ett förebådande, säger han när vi slår oss ned.

En ännu starkare känsla av öde infann sig när han fick prova en replika på Dahlmans gamla uniformsjacka.

– Den satt bara … som en smäck. Det var faktiskt lite obehagligt.

Och att spela i en gammal isoleringscell, alldeles intill platsen där Dahlmans sista avrättning ägde rum, skänker förstås pjäsen ännu en dimension. Det kan inte förnekas, samtidigt är det något oglamouröst över upplägget: en avpoletterad, snart 70-årig skådespelare förvisad till en gammal fängelseö, som en del av ett upplevelsepaket. Föreställningen säljs tillsammans med en tvårättersmiddag på värdshuset. ”Fredagsrys” heter konceptet.

Anders skrattar luttrat.

– Folk kommer fram efter pjäsen och frågar hur jag hinner med alla skådespelarjobb. ”Vilka då”, svarar jag.

Han förnekar inte att arbetsbrist inverkade på beslutet att tacka ja men är själaglad över att ha återförenats med monologen.

– Det är så direkt. Bara en person, ett ansikte, men så mycket som utspelar sig där. I monologen kommer vi ned till människan, till det som är botten i oss. Och publiken blir verkligen en medspelare! Dahlman häver ur sig saker som: ”Jag har bara gjort det jag blivit tillsagd”. Sådant tvingar betraktaren att fundera.

Men visst är fallhöjden skräckinjagande, det erkänner han.

– Stolparna måste stå där de står, annars faller tältet ihop. Samtidigt måste varje föreställning vara unik.

För detta ändamål använder han redskap som frasering, pauser, gestik och betoning.

– Monologen, den är som en kombination av den klassiska musikens stränga notsystem och det töjbara, lekfulla, improvisatoriska som finns i jazzen. Det finns en precision att eftersträva och en tolkningmöjlighet att njuta av. Jag älskar det! Men så har jag alltid tyckt om både klassisk musik och jazz. Slentrian blir det aldrig. Föreställningen ligger där och jäser som i en vinkällare. Det är en levande skulptur, det här. När jag tar upp Dahlman efter ett speluppehåll så har mitt eget liv farit fram. Det sätter avtryck. Att få spela Dahlman här, på platsen där han verkade. Ensam och utlämnad, precis som honom, precis som hans offer… Det är en ynnest. Monologen kan verkligen vara det mest fulländade sättet att förmedla en berättelse.

Anders blir tyst ett ögonblick. Sedan nämner han, inte utan sorg i rösten, kollegan Magnus Härenstams avskedsföreställning, monologen ”Morsning & goodbye”.

– Både Magnus och publiken kände till hans belägenhet: Vi har den här stunden tillsammans och sedan går jag ut och så finns jag inte mer. Det är så naket det kan vara. Och i det läget vill man bara ha Magnus, man vill inte ha något som skymmer sikten.

Läs Lars Rings recension av ”Hugga huvudet av ondskan”

Sveriges kvalitetssajt för nyheter blog.svd.se

I monologen är allt fokus på Anders Ahlbom Rosendahl, hans mimik och gestik.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 4

I fyra år har Anders Ahlbom Rosendahl gjort rollen som Sveriges sista bödel.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 4

Monologen är en välmående konstform, enligt Shima Niavarani.

Foto: Jessica Gow/TT Bild 3 av 4

”Bara en person, ett ansikte, men så mycket som utspelar sig där” – så beskriver Anders Ahlbom Rosendahl sin fascination för monologen.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 4
Annons
X