X
Annons
X
Recension

Grottan I hundens ögon finns de självklara svaren

Med sin nya roman Grottan avslutar José Saramago vad han själv kallat en ”ofrivillig trilogi”. De två första delarna, ”Blindheten” och ”Alla namnen”, kom 1997 och 1998. Det räcker gissningsvis med att en respekterad författare som Saramago av någon privat anledning beslutar sig för att knyta trilogins röda band kring en boktrave för att det också, i förlagets och bokhandlarnas ögon, högaktningsfullt ska betraktas som en trilogi. Men om man med trilogi menar att förståelsen av en del kräver att man har läst en tidigare del, så rör det sig i föreliggande fall knappast om en trilogi.

Genom romanerna löper dock en tematisk varp som består i skildringen av staten som ett opersonligt, inhumant objekt i relation till den lilla, utsatta människan. Det är i detta sammanhang som Saramago tar Kafka så hjärtligt i hand ­ den subjektiva berättelsen om människan i sin kamp mot staten, eller för all del, det mödosamma livet. Det subjektiva består i att den värnlösa människans motståndare endast tillåts visa sina klor och taggar samtidigt som dess bevekelsegrunder förblir förborgade. Denna litterära metod återger träffsäkert vilka absurditeter livet inte sällan utsätter människan och hennes värdighet för.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X