Annons
X
Annons
X

Carl-Johan Malmberg: I Hockneys mästerverk går livet nästan att ta på

I över 40 år har David Hockneys ”Mr and Mrs Clark and Percy” toppat listorna över Tates populäraste konstverk. Målningen av det berömda brittiska modeskaparparet är både ett titthål rakt in i ett här och nu som flytt och ett tidlöst och universellt stycke förhöjd existens.

”Mr and Mrs Clark and Percy” visas på Tate Britains på­gående Hockney­retrospektiv.
”Mr and Mrs Clark and Percy” visas på Tate Britains på­gående Hockney­retrospektiv. Foto: Foto: Matt Dunham/AP

Målaren Lucian Freud har berättat att han brukade tänka på målningen han för tillfället arbetade på som den enda bilden, inte bara för honom själv just där och då utan över huvud taget: den enda bild som någon någonsin gjort – ”the only picture that anyone has ever done”. Det rör sig om konstnärens totala uppgående i sin bild, och om glömskan, bortträngningen eller förnekelsen (det går att uttrycka på olika sätt) av alla andra, tidigare existerande bilder: en kreativ lögn för att maximalt kunna ladda skapandet. Ett slags storhetsvansinne, lika underbart som fruktbart.

Som åskådare inför vissa målningar av ­vissa konstnärer kan jag förstå Lucian Freuds sätt att se på sin bild. Det finns helt enkelt målningar som har en så oerhörd auktoritet att man inför dem upplever dem som de enda existerande. I varje fall just då och där. Man tänker inte på någon annan bild man sett, man påminns inte om existensen av någon annan av konstnärens bilder, inte heller blir man uppmärksam på kompositionens regler och andra formella knep. Bilden tar en i total besittning, i ett intensivt här och nu. Målningar – jag tror att de av någon anledning måste vara målningar, det räcker inte med fotografier – som har en sådan styrka är ovanliga, kanske görs det bara ett par stycken varje ­sekel. Från det förra kunde jag nämna Matisses ”Det röda rummet” och Picassos ”Les demoiselles d’Avignon”, två nyskapande verk. Fast sådana ensartade målningar behöver egentligen inte vara nyskapande; de kan vara frukten av lång tradition och samlad kunskap. En sådan är David Hockneys ”Mr and Mrs Clark and Percy” från 1971.

Just nu har den målningen en central plats i Tate Britains pågående Hockneyretrospektiv. Den tillhör Tates permanenta samling. Alltsedan inköpet strax efter första visningen på National Portrait Gallery tillkomståret har den toppat publikundersökningar om Tates populäraste verk. Den är museets mest sålda vykort och den gör sig bra som reproduktion. Själv har jag köpt den åtskilliga gånger och skickat till vänner: något i målningen gör att den lämpar sig för de mest skiftande sammanhang och adressater.

Annons
X

Motivet är paret Ossie Clark och Celia Birtwell, modedesigners och klädskapare, välkända figurer i 60-talets London. Är någon målning ikonisk för tid och tidsanda i England kring 1970 är det Hockneys målning, jämförbar med The Beatles skivomslag till ”Sergeant Pepper” och Rolling Stones till ”Sticky fingers”. Och målningen har behållit sin kultstatus. Det är svårt att tänka sig att den under överskådlig tid kommer att förpassas till konsthistoriens skuggkabinett – fast sådant skett under årens lopp med tidigare omhuldade verk av exempelvis Rafael och Guido Reni.

David Hockney. Foto: Aaron Francis/IBL

När Hockney, född 1937, målade ”Mr and Mrs Clark and Percy” var han sin tids mest omtalade brittiska målare. Men det figurativa måleri han arbetade med redan från 50-talets studier vid Royal College of Art ­London var inte okontroversiellt. Dåtidens modernistiskt inriktade konstkritiker menade att måleriet skulle odla det specifikt måleriska: flat yta, färg, form, abstrakta kompositioner, och den fotografiskt inspirerade realism med illusoriska detaljer och rumsdjup som Hockney använde i flera målningar kring 1970 gick emot rådande idéer om ett absolut, självutforskande måleri. I ”Mr and Mrs Clark and Percy” griper Hockney tillbaka på renässansens tittskåp; målningen blir en låda där människor och föremål placeras in, på liknande sätt som hos bröderna van Eyck, Carpaccio eller Holbein. Hockneys stora intresse för engelska viktorianer som Millais och Holman Hunt gjorde honom knappast populärare bland avantgardets renläriga ­kritiker.

Ändå är ”Mr and Mrs Clark and Percy” en mycket samtida bild; den tillhör samma ­sensibilitet som Antonionis film ”Blow up” från 1966 eller vår egen Ola Billgrens 60-talsmåleri. Och den fotografiska realism man ofta tillskrivit både Hockney och Billgren är inte fotografisk utan målerisk. Båda använde sig av fotografier enbart som hjälpmedel; vid närmare granskning av deras måleri ser man hur målningarna rubbar det mekaniska, fotografiska seendet, det som strikt reproducerar renässansperspektivet med sin tänkt orörliga åskådare och flyktlinjer bort i en fjärran punkt. Gång på gång, särskilt under senare år, har Hockney framhållit att måleriet är till för att rätta till perspektivets felaktigheter, senast i boken ”A history of pictures” från 2016, skriven tillsammans med konsthistorikern ­Martin Gayford.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I sin rika och vackra självbiografi ”David Hockney by David Hockney” från 1976 berättar han själv om ”Mr and Mrs Clark and ­Percy”. Med sina figurer i nära på naturlig storlek – målningen är 214 x 305 cm – ser han målningen som sin mest naturalistiska. Han säger: ”Vad jag ville uppnå med en så stor målning var två personers samtidiga närvaro i ett rum. Alla tekniska problem kom sig ur min önskan att måla förhållandet mellan dessa två människor.”

    Vilket är då förhållandet mellan de två i målningen? Ja, här råder olika föreställningar, många är hämtade från världen utanför målningen och händelser efter det att den kom till. Celia och Ossie var nygifta när Hockney började arbeta med bilden 1969. Några år senare var de skilda. Orsakerna var Ossies otrohet, med både män och kvinnor, och hans drogmissbruk. 1996 knivskars han till döds av en före detta älskare i ett svartsjukedrama. Hans livsväg från tiden när målningen gjordes kunde beskrivas som en väg utför. Man har velat se tecken på äktenskapets haveri redan i målningen: i avståndet i rummet mellan Celia och Ossie. Och katten Percy i Ossies knä har man läst som ett tecken på Ossies hankattslika sexuella glupskhet – katten har till och med Freudparodiskt tolkats som Ossies erektion.

    David Hockney tillsammans med den på målningen avporträtterade Celia Birtwell. Foto: Glenn Copus/IBL

    Tate Britains hemsida kan man läsa: ”katten i Ossies knä bär symboliska övertoner av libertinen, någon som struntar i reglerna och gör som han vill”. Det öppna fönstret ­tolkar man också symboliskt som sprickan mellan paret. I sin Hockneybiografi tar konstkritikern Peter Webb också upp bilden på väggen till vänster om Celia, en etsning från Hockneys serie ”Rucklarens väg”, han ser den som en annan fingervisning om äktenskapets problem. Men klokt nog lägger han till att man i så fall kanske bör ta fasta på titeln på just det här bladet: ”Meeting the good people”.

    Sådana symboliska tolkningar av målningens detaljer är tillskrifter, projektiva inläsningar, gjorda utifrån kunskaper som målningen inte bär på. Intolkningarna blir inte sannare av att institutionen Tate Britain och en etablerad konstkritiker som Webb gör dem. Hockney själv har bara sagt om bilden: ”Jag tror den fungerar därför att man så starkt känner två personers närvaro, två personer i en märklig relation. Ossie sitter ner, Celia står, man vet att det borde vara tvärtom.” Man vet: ja, enligt konventionerna om äktenskapsporträtt. De konventionerna rubbar Hockney och det bidrar som jag ser det till målningens fräschör, till upplevelsen av något annorlunda, friheten och öppenheten i den.

    Vi lever i de ideologiska förenklingarnas och polemiska klichéernas tid. Därför är det viktigt att inte falla för tendenser att i unika konstverk slentrianmässigt upprepa och läsa in generaliserande föreställningar om maktförhållanden och könsidentiteter, låta allmänna samhällsmönster skymma det specifika hos de enskilda verken. Konst är det ­särskildas, inte det allmännas domän. ”Mr and Mrs Clark and Percy” bör ses i sin unika närvaro som målning, utan att koloniseras av berättelser, föreställningar och etiketter hämtade utifrån.

    Och konst är lika mycket ­betydelser som frånvaron av betydelser. Det som kännetecknar ”Mr and Mrs Clark and Percy” är framför allt ­uttryckslösheten hos de båda gestalterna i den, deras incognito. Utifrån bilden själv vet vi ingenting om paret, deras inre, deras historia, deras framtid. De kan vara lyckliga – eller olyckliga. Deras ansikten, gestik och kroppshållning är neutrala, på det sätt som det ofta blir när människor tömmer sig på uttryck i ögonblick då de iakttas av en målares eller foto­grafs blick. Ett rum i halvdager, två vackert och smakfullt klädda människor möter vår blick, en vit katt tittar uppmärksamt ut genom ett öppet fönster, världen utanför skymtar, lockande eller bara konstaterad, några nyutslagna vita liljor står i en vas och en vit telefon är (bohemiskt?) placerad på golvet.

    En poäng man kunde göra är att Ossie är mer erotiskt framställd än Celia, med sina nakna fötter i den ulliga mattan; han är i blickfånget medan hon är mer i skugga, draperad i sin djuplila klänning. Mannen som sinnlig kropp: finns Hockneys homoerotiska blick där, i fokuseringen på Ossie, hans ansikte och fötter? Målningen vänder i så fall på manliga konstnärers gängse framställningar av man och kvinna där kvinnan oftast är den erotiserade.

    En sådan tolkning av Ossie är förstås också den projektiv: den ligger hos mig och jag menar inte att den är särskilt betydelsefull för tillägnelsen av målningen. Det är alltid värt att fråga sig var gränsen går mellan vad som finns i en målning och vad vi adderar till den av innebörder från världen utanför den, från oss själva. Den gränsen är aldrig absolut, den är alltid flytande. Men målningar kan vara mer eller mindre berättande, laddade med emotioner, handlingar, konflikter, dramatiska budskap som pockar på vår uppmärksamhet.

    Hockneys målning får sin styrka i att den inte förmedlar sådana budskap. Den uttrycker inte utan låter oss ta del av en värld där ting, djur, människa vilar i sig själva. Här finns en hemlighetsfull, inåtvänd lyster, som i vissa stilleben av Chardin eller Morandi, interiörer eller stadsbilder av Vermeer. Och det är här som storheten hos Hockneys målning ­ligger. Vi får del av ett stycke förhöjd existens, ett i sitt slag fulländat vara då och där utan hänvisningar utöver sig självt. Kanske hade vi inte känt igen den sällsynta upplevelsen i livet utan en målning som den här.

    Annons

    ”Mr and Mrs Clark and Percy” visas på Tate Britains på­gående Hockney­retrospektiv.

    Foto: Foto: Matt Dunham/AP Bild 1 av 3

    David Hockney.

    Foto: Aaron Francis/IBL Bild 2 av 3

    David Hockney tillsammans med den på målningen avporträtterade Celia Birtwell.

    Foto: Glenn Copus/IBL Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X