Fadime Sahindal på en bild från 1998, knappt fyra år innan hennes far sköt ihjäl henne.
Fadime Sahindal på en bild från 1998, knappt fyra år innan hennes far sköt ihjäl henne. Foto: Eva Tedesjö/TT

I en hederskultur kan skvaller döda

Snart två decennier har gått sedan Fadime Sahindal blev mördad. Ändå finns inga tecken på att svenska myndigheter har blivit bättre på att hantera hedersvåld. Det säger rättssociologen Johan Rosquist, som för sin avhandling studerat nio rättegångar om hedersmord.

Publicerad

Skvaller kan döda. När jag lyssnar till rättssociologen Johan Rosquist är det framför allt en berättelse från Katrineholm som griper tag i mig. Efter en kvällskurs hade en 21-årig kvinna fått lift av en granne. Det regnade, så hon lät sig skjutsas hem i hans bil. Någon såg det, och det började pratas. Kvinnans äktenskap upplöstes, och hennes styvfar mördade henne med ett femtiotal knivhugg – för hederns skull. I sin nyutkomna avhandling ”Moral i rätten” undersöker Rosquist hur svenska domstolar har hanterat hedersmord.

Två saker skiljer hedersrelaterade mord från andra mord, förstår jag efter att ha läst Rosquists avhandling. För det första handlar det inte om en ensam gärningsman och ett offer: det handlar om att en hel släkt gemensamt beslutar sig för att döda en avvikande individ. För det andra: det som utlöser en process som slutar med någons död kan vara händelser som ingen hade höjt ett ögonbryn för i andra familjer. Hederskulturen är extremt lättsårad och därmed extremt instabil. Den är också en djävulskt effektiv mekanism för social press. Om familjen i Sverige inte agerar, kan den del av släkten som bor kvar i hemlandet förlora sin heder.