Recension

Makten framför allt. En antologi om statsminister Göran PerssonI egen hög Persson

Under strecket
Publicerad
Annons

Vanligen går åsikter och observationer om människor isär beroende på vem som framför dem. Men i antologin Makten framför allt, där 17 personer med positioner i samhällslivet medverkat med fristående uppsatser om Göran Persson och hans regerande, återkommer hela tiden samma tankar om och bilder av statministerns psyke och själsliv. Ska man därför dra slutsatsen att Göran Persson är en ovanligt entydig och enkelspårig politiker och människa? De enskilda skribenterna kommer fram till att han är motsatsen, mångtydig och komplicerad. Men uppenbarligen på ett entydigt sätt. Och oförutsägbar på ett förutsägbart sätt.
Eller ska man dra slutsatsen att även de som skriver här har fått sin bild enbart via medier, i en evig rundgång? Talande nog är det journalisterna i boken som ägnar sig åt statsministerns personlighet.

Drag som återkommer är maktpolitikern, den presidentliknande
figuren som höjer sig över futtigheter eller plötsligt gör futtigheten till huvudsak. Vidare skickligheten i att agera kraftfullt vid konkreta utmaningar, som budgetsanering och kommunalisering av skolan, men avsaknad av visioner eftersom makten är målet, ej medlet. Benägenheten att dra igång saker men inte fullfölja dem nämns av många, liksom härskarteknikerna, förkärleken för oberäkneliga uttalanden och att hålla sina underlydande osäkra samt journalister på svarta och vita listor på ett obehagligt sätt.
Detta hör till den gängse Perssonbilden.
Statsvetaren Marie Demker redogör i stället för på vilket sätt svensk utrikespolitik har bytt linje med en statsminister som redan i sin ungdom på 60-talet var mer intresserad av folkrörelsefrågor än internationella frågor. Historikern Åsa Linderborg berättar i sitt kapitel om att hon vid intervjuer med aktiva partimedlemmar kunnat konstatera att Persson bland dem ”inte har kritiker - han har fiender”. Som vred sig i plågor när Persson försvarade USA:s
bombningar av Afghanistan med Olof Palmes formulering rörande Sovjets invasion i Tjeckoslovakien, ”satans mördare” - om talibanerna. Att det är rätt i sak hindrar det inte från att vara sanslöst klumpigt retoriskt och politiskt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons