Annons

Hynek Pallas:I Dylans händer blev kameran ett kalejdoskop

Bob Dylan har under sin karriär ofta inspirerats av filmer och filmare, och även själv skrivit manus till, spelat i och regisserat film. I hans två filmer som regissör försöker han döda myten om sig själv och skapa en mer nyanserad bild.

Under strecket
Publicerad

Johnny Cash och Bob Dylan i regissörsdebuten ”Eat the Document”.

Foto: PENNEBAKER ASSOCIATEDBild 1 av 1

Johnny Cash och Bob Dylan i regissörsdebuten ”Eat the Document”.

Foto: PENNEBAKER ASSOCIATEDBild 1 av 1
Johnny Cash och Bob Dylan i regissörsdebuten ”Eat the Document”.
Johnny Cash och Bob Dylan i regissörsdebuten ”Eat the Document”. Foto: PENNEBAKER ASSOCIATED

Todd Haynes Bob Dylan-inspirerade film ”I’m Not There”, där sex olika skådespelare spelar sex versioner av den kände musikern, ger anledning att se närmare på Dylans eget förhållande till filmmediet. Genom åren har Dylan nämnt åtskilliga regissörer som inspirationer – från Jean-Luc Godard, François Truffaut och Alfred Hitchcock till Akira Kurosawa, Andy Warhol och Samuel Fuller. Detta har tagit sig skilda uttryck i hans låtskrivande – till de mer triviala inslagen hör att texterna på skivan ”Empire Burlesque” (1985) är fyllda med citat ur film noir-klassiker, och i synnerhet ­Humphrey Bogart-filmer som ”Mäster­falken från Malta” (vem kan motstå dialog som: ”You want to talk to me, go ahead and talk”?). Till de mer inspirerade hör hur Dylan lånar scener ur Charles Laughtons klassiker ”Trasdockan” för att bygga upp sin atmosfäriska låt ”Man in the Long Black Coat”. Intres­sant är hur Dylans mäster­verk ”Tangled Up in Blue” genom åren har skrivits om så att det kommit att likna Kurosawas film ”Rashomon” för att ge olika karaktärers perspektiv på samma händelser.

Annons
Annons
Annons