I de stympades kvarter vittnar alla om barbari

Under strecket
Publicerad
Annons

FREETOWN Treåriga Abu Sesay sätter på sin protes lika naturligt som vore den en stövel, innan han rusar iväg för att leka med sina kompisar. Här är det inget konstigt att sakna ett ben eller en hand, det gör var och varannan. När rebellerna från RUF-gerillan anföll Freetown för två år sedan flydde Abus familj. Abus far rusade genom gatorna med Abu i famnen när han träffades av ett skott. Abu förlorade sin vänstra fot, hans pappa dog. Sierra Leones inbördeskrig skilde sig från andra afrikanska krig genom att rebellerna inte nöjde sig med att bara döda. De som skonades fick betala för sitt liv med en hand eller en fot. De som högg var ofta själva barn, både flickor och pojkar som drogats och plågats till sina officerares hänsynslösa redskap. De amputerade har fått ett eget kvarter i staden. Ovanför klättrar Freetowns förstäder mot molnen. Det är hett, drypande hett och tungt att andas. Fukten från Atlanten göder regnskogen längs bergen som gav landet dess namn: Lejonbergen, Sierra Leone. Staden grundades för 200 år sedan som en fristad för amerikanska slavar. Gamla trähus i olika grader av förfall ger staden en kolonial, nästan karibisk prägel. Här i de amputerades kvarter finns mer än 250 människor som fick sina lemmar avhuggna med machetes. Var och en har sin egen berättelse om barbari. Gibrill Sesay och Mustapha Mansarey amputerades tillsammans med tre av sina vänner: - Vi försökte fly men de hittade oss i skogen. Jag fick lägga fram handen på marken för att få den avhuggen. Han som högg var faktiskt en gammal vän från min egen by, Al-Hadji Bayoh. Han har amputerat 16 av oss som finns här i lägret, berättar Gibrill. Krig är alltid absurda, men Sierra Leones mer än andra. Nu har amputeraren Bayoh accepterats som sergeant i landets nya armé, en av många försoningsgester för att få de 47 000 rebellerna i RUF (Revolutionära Förenade Fronten) att lämna vapnen till FN. Kanske döms han i den krigstribunal som FN ska bilda, kanske inte. Möjligen ställs bara en handfull ledare inför rätta. Arm- och benstumpar har läkts, men de osynliga såren blöder. Människorna är fortfarande chockade efter tio års brutalitet. Ändå hör jag gång på gång hur man talar om försoning, om att acceptera våldsverkarna - "våra bröder och systrar" - tillbaka in i samhället. - Vi har förlåtit dem, bara för att få fred. Nu hänger det på regeringen vad som händer med oss och med landet, säger Gibrill. Gibrill, Mustapha, Abu och de andra väntar på att få hjälp att resa hem. Kanske en slant, lite utsäde och redskap. Den dagen är nära. Tio års krig förklarades den 17 januari officiellt vara över. En halv miljon människor på flykt ska resa hem igen. Fortfarande hjälper FN:s livsmedelsprogram WFP 500 000 sierraleonier med mat. 60 procent av landets yta kontrolleras ännu inte av regeringen. Successivt tas landet i besittning, först av polis, sedan militär, sedan civila. Efter tio års krig är nu Sierra Leone världens fattigaste land, enligt FN. Armodet är hjärtskärande, trots att jorden är bördig och marken full av diamanter och mineraler.

Annons

På vägen ut från Freetown är varannan bil FN-märkt. Vägspärr efter vägspärr, numera alla under FN-flagg. Förr var vägarna dödsfällor. Mellan Kenema och Bo ligger drivor av bilvrak i dikeskanten, resterna från vägspärrar där drogade RUF-soldater mördade och plundrade vägfarare. Kriget har drabbat varje sierraleonier, men barnen är de som får betala det högsta priset. De slås först ut av hunger och umbäranden. Sjukhuset i Port Loko är fyllt av undernärda barn. På en filt sitter Issa och Adama Komra och vakar över sin treåriga dotter Awantu som fått näringstillförsel med dropp. - Så här var det aldrig före kriget. Då fanns ingen undernäring här. Jag var lastbilschaufför. Men lastbilen förstördes vid ett anfall. Nu har jag inget jobb och familjen svälter, berättar Issa. Många sätter sitt hopp till högre makter. I Port Loko har en grupp förväntansfulla ungdomar samlats under ett skuggigt träd, en bil kör runt fullklistrad med affischer inför kvällens massmöte. Bill Turchuvich, en av alla dessa amerikanska evangelister som turnerar i Afrika, har lovat uträtta mirakel. "Döva ska höra, blinda ska se, lama ska gå" mässar Alois Kamara, en av Pastor Bills mer fanatiska anhängare. Pastor Bill lovar alltså precis som politikerna ett bättre liv? - Ha! Politiker? De är som det här trädet. Det växer inget gräs där i skuggan. Trädet är politikern, gräset det är vi. Bara där Guds sol skiner kan vi växa, säger Alois Kamara, som har ordning på sina metaforer. - Politikernas sockersöta ord kan aldrig göra oss till bröder och systrar i Sierra Leone igen. Bara Gud kan göra det.

Annons
Annons
Annons