Annons
Recension

Känslan av ett slut I Barnes moralitet finns inte ett onödigt ord

Uppdaterad
Publicerad

Minnet, det personliga och individuella, är en av den moderna litteraturens huvudaktörer. Det uppträder i de mest skiftande skepnader. Hos Proust i ”På spaning efter den tid som flytt” är det en väg till lycka och sanning, och styrt av en slump som mest liknar en gudomlig försyn. Hos Freud är det paradoxalt nog ett skydd mot outhärdliga upplevelser en gång i tiden och som sådant både misstänkliggjort och bejakat. Hos Beckett i ”Krapps sista band” är det en plågsamt komisk rundgång av otillförlitliga och triviala fragment. Hos Marguerite Duras i ”Lol V Steins hänförelse” är det ett naket ögonblick som envisas med att återkomma, i form av galenskap men också som skimrande fantasier – som konstnärlig kreativitet.

Hos samtliga dessa författare är inte minnet en uppsättning händelser i det förflutna, utan vägen bort från dem och tillbaka igen, det vill säga glömska och återerinring. Deras berättelser får formen av deckare: hemligheter kommer i dagen, skuld blottläggs, ibland avslöjas till och med veritabla brottslingar, om än inte i kriminell så i varje fall i moralisk mening. I Strindbergs ”Till Damaskus” visar sig den största brottslingen vara huvudpersonen själv. Nedstigningen i minnena blir till bitter självrannsakan, ett helt liv passerar revy, det leder till sist till botgörelse och försoning.

Annons
Annons
Annons
Annons