X
Annons
X

Ellen Key: I aftonsången

Ellen Key på Strand.
Ellen Key på Strand. Foto: IBL

En klängros bad om tillsyn. Den växer vid Gråtan, ett av de fem hem, som – jämte Strand – stå på Ombergs första stigning. Gråtan är äldst: en torvtäckt, grå ryggåsstuga. Kring den skymta om somrarna tre vetegula gossehuvuden. Ty där bor då Otto Frödin, utforskare av de förhistoriska och upptäckare av de medeltida fynd, som nu göra denna socken till den ur antikvariska värdemått rikaste i landet. Ur geologiens och botanikens synpunkt var den länge känd som märklig och ur naturskönhetens är den ju en av de främsta i Sydsverige.

Från ryggåsstugan stiga fälten sakta upp till den kulle, ur vars skönböjda båge vi nu se solen höja sig. De vida fälten visa i afton varken vajande säd eller grön brodd eller ens svartvioletta tegar. Ty den starka kölden har hejdat höstbruket. Gråvissna lågo åkrarna kring kullen. Solen dalade i darrande purpur. Den strödde kopparröda stänk på de svartblå vågorna och lade blek nyponroston över de vita stenar, som omkretsa järnåldersgraven på kullens topp.

Vi lantbor lida av oplöjda åkrar så här års. Vad datum skriva vi? Den 18 november. Kanske redan 19:de? Nej – det var den tjugonde, den dag som för de nu vuxna av strandens folk aldrig blir en vanlig dag.

Annons
X

För ett år sedan undrade vi på morgonen över att Vättern sakta slickade stranden. Ty detta är ej hans sed efter en så rasande storm som nattens varit. På aftonen – även då i solnedgångsstunden – visste hela bygden, att Per Brahe under nattens morgonsida, på ett ögonblick omstjälpt, sjunkit i djupet mellan de båda uddar, dem de söderifrån kommande båtarna måste vika om några minuter före inlöpandet i Hästholmens hamn. Ännu i dag ligger den vid stilla sjö synliga likkistan med sina vid omstörtningen innestängda tjugofyra döda – två lik landade. Människor, en var dyrbar för någon eller för många. En för hela vårt land: sagobildens unge mästare. Kanske skulle John Bauer valt döden i sin barndoms sagosjö såsom den mest önskvärda? Vi veta endast, att om en var, som vilar under det blå, böljande bårtäcket, gäller trösten: from life's fitful fever he sleeps well.

Blicken gick från de mörka uddar, som omsluta olycksplatsen, till de båda, bakom den blånande bågar, som äro den ena Grännaberget, den andra höjderna ovan Västanå. På ryggen av den första lyser ända hit en vit tärning: Brahehus ruin. Ute i Vättern ligger, långsträckt och blå, Visingsö. Dess ena ruin vittnar om storhetstiden och Per Brahe, kulturfrämjare i sitt kring Vättern liggande grevskap. Den andra ruinen, på öns södra udde, minner om medeltidens store kulturbärare, Magnus Ladulås. Från den då närmaste hamnen, Hästholmen, begav han sig till ön med sitt följe av rustade frälsemän. Från Hästholmen bars han på böndernas axlar till sin grav i gråbrödrakyrkan på Mälarstranden. Men långt före kung Magnus och greve Pers färder över Vättern hade dess vågor speglat praktfulla män. På en av Hästholmens flata hällar äro mellan andaktens tecken – hakkorset – och bredvid bondens plog och dragare, bilder inhuggna av vikingars mångparårade snäckor, och av männen, som från långfärderna hemförde dyrgripar.

Över den vida, nu vemodstunga bygden tonar ett sakta: "Vi voro, vi svunno. Gravar återstå. Och ödemurar."

Blicken drogs till det under senaste åren upptäckta gravkapellet för Sverkerätten. Dess väggar lyste gråvita i den börjande skymningen. På andra sidan om min tillfälliga utsiktsplats syntes Sverkerborgen, med dess i år funna kyrka – eller rättare krypta – vars störtade pelare vilat på forna gravhällar. Norrut ligger den stensatta avrättsplatsen vid vilken sägnen fäst minnet av den pinliga död, som drabbade Sverkers mördare. Pä södersidan av borgen ligga några sirade hällar: återstoder av stenkistor, i vilka förnämliga män varit jordade. De avlövade träden medgåvo nu en skymt av ruinen efter Alvastra klosterkyrka med de gravkapell, där konungar och stormän en gång vilat. Än mer i norr ligger det stora gravfältet frän bronsåldern och de 4–5 000-åriga lämningarna av stenåldersmänniskornas pålbyggnader.

Ingenstädes i Sverige ha hävderna en rikare bildbok. Hur underligt att någon här kan glömma de döda, som äga mera av strand och land än de levande!

Så har det nu mångenstädes blivit runt om i Europa. Tre härskare – krig, päst, hungersnöd – ha oavlåtligt vidgat sitt välde över jorden och haven. Gravarna öppnas ej endast för människorna, men även för ideerna. Världsskymning råder. Och ingen stig synes, som går uppåt från Hades!

Men den måste finnas. I öster, väster, norr och söder stå här minnen från forna tider, då makt blev vunnen, makt blev missbrukad och måste svinna för en ny tid, i vilken nya stånd fingo sin rätt, utsträckte den som makt över andras rätt och i sin ordning nödgades vika. Även i denna bondebygd, lugn som ingen annan, skall tidsandan komma det bestående att falla.

Några barnaröster bräckte just nu kvällens glasklara tystnad. Tanken spann den slitna tråden vidare.

Innan dessa barn dö skåda de kanske som gubbar se de bättre tillstånd världsrevolutionens alla kval skola bereda? Men då äro dessa barnens barn redan i fejd mot den orätt, som följt ur den nya rätten. Varje tids ungdom skall en gång dela alla gamlas öde: att varken i dåd eller ord ha mäktat helt uttrycka det bud de en gång ägde till livet.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Månne nya släkten ens i mera lugn än vårt skola få vitna till skörd? Ålderdomens ro är redan endast ett talesätt från svunna tider, åtminstone för den åldring, vars hälsa och arbetskraft, vars "ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" benådats med tjugotalets styrka. Man har då var månad minst hundra brev och tio rundfrågor att besvara och lika många nybörjarmanuskript att läsa.

En suck gick till min andra del av Allsegraren, åt vilken på ett helt år icke en hel dag kunnat ägnas. Ett år, som icke givit mer än de vilodagar då min jämnåriga barndomsvän med mig vandrade runt Vätterns södra halvdel.

Varför äro människorna så sena till barmhärtighet mot dem, som stå i livets afton och borde ha rätt att få fördjupa sig i naturen, i de stora andarna? Ack, att få läsa det o m Goethe och de a v hans brev till vilket tid förut saknats! Men framförallt ro att fördjupa sig i minnet, i självrannsakan, i aningen!

Jag stod nu åter vid hemtomten. Här mötte ännu en grav. Den vän, som där vilar, var som folk säga "bara" en hund. Men han var den enda av alla, under en lång levnad kärvordna varelser, som helt varit min.

Just denna dödsminnenas dag var dock redan bud på väg från livet. Ett nytt litet skott hade sprungit fram på släktens gren. Förgängelsens tankar drogo bort som mörka flyttfågelskaror. Livet kom ju med ett nytt väsen att älska!

Välsignade liv, du låter friska klöverbäddar täcka de nu öde fälten. Du låter blonda barn lyftas upp över fädernas axlar. Ovan det förgängliga välver du den evigt blommande vintergatan, mellan vars simmande liljor aningen söker sin väg. Till djupet når endast det ankare döden sänker. Till dess hans farkost landar vid stranden, lägg du ditt huvud i jordens stoft och tacka för nåden att ännu vara bland dem, som kunna älska och kunna verka. Det är hårt, att ögonen måste brista, för att jordens oro skall vika. När även du är vorden en i det skuggornas tåg, vars viskningar du nyss hörde, då betyder dock föga, vad du hann, intet vad du ägde. Men det betyder allt, att det grand stjärnstoft, du kallar din själ, hunnit växa från gnista till flamma.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Ellen Key på Strand.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X