The noise of timeHypnotiskt av Julian Barnes om kalla kriget

Julian Barnes.
Julian Barnes. Foto: James Watkins/WENN.com/AOP

Den brittiska återhållsamhetens mästare är tillbaka. I "The noise of time" använder Julian Barnes kompositören Dmitrij Sjostakovitjs liv under Stalin för att skriva om medlöperi, dödsskräck och de underlägsenhetskänslor vi alla bär med oss. Andres Lokko låter sig hypnotiseras.

Under strecket
Publicerad

Julian Barnes ”The noise of time” utspelar sig i Josef Stalins ­Sovjetunionen. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) ­spelar huvudrollen i den mer eller mindre fiktiona­liserade historien om hans liv ­under kommunismen.

Foto: Sovfoto/Rex Features/AOP
Annons

I en brittisk söndagsbilaga läste jag nyligen en intervju med Julian Barnes där reportern frågade honom när han grät senast. Barnes svar var en smula vagt, han mumlade om sport och OS-medaljer samt hur litteratur aldrig får hans ögon att tåras. Dagen efter besvarade han frågan igen i ett mail. ”Jag grät när jag såg björnen Paddington på dvd, allra mest när han för första gången tog på sig sin duffel”, skrev han.

Det finns få nu levande författare som beter sig lika genomengelskt reserverat som Julian Barnes och som så skickligt utnyttjar vår vetskap om det i sina romaner. Han skriver om kärlek, svartsjuka och – i synnerhet det senaste decenniet – om saknad och sorg som ingen annan. Kanske just för att den stela överläpps-fasaden nästan undantagslöst spricker i hans berättelser? Ofta är dessa utmejslat långsamma explosioner av undantryckta känslor som till slut inte längre går att tygla. Så på många vis är det aningen överraskande att ”The noise of time” utspelar sig i Josef Stalins Sovjet, istället för bland, säg, Hampstead Heaths bildade övre medelklass. Samt att det är kompositören Dmitrij Sjostakovitj som spelar huvudrollen i den mer eller mindre fiktionaliserade historien om hans liv under kommunismen.

Annons
Annons
Annons