Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Tiden second hand. Slutet för den röda människan Hypnotiserad av den sovjetiska människans verklighet

Sista delen av Svetlana Aleksijevitjs ”Utopins röster” är ett porträtt av ett plågat folk. ”För allt i världen, läs denna bok!” skriver Kaj Schueler.

Tiden second hand. Slutet för den röda människan

Författare
Genre
Övrig
Förlag
Ersatz

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten. 672 sidor.

Punkt, Svetlana Aleksijevitj har satt en efterlängtad punkt.

Den sista delen av hennes livsverk ”Utopins röster” finns nu efter tjugo års arbete i en ur alla aspekter tung volym med titeln ”Tiden second hand”. De fem delarna är en unik kartläggning av ett samhälle och dess medborgare fångade i ett tillstånd av stillastående och monumental förändring. Hon har i oräkneliga intervjuer och samtal med män­niskor ur alla samhällsklasser skildrat den sovjetryska mentaliteten från andra världskriget, under stalinismen och Gulag, katastrofen i Tjernobyl, kriget i Afghanistan, Perestrojkan, kuppförsöket 1991 och de efterföljande årens roffar­kapitalism.

Hon gör det inte med historikerns, statsvetarens eller expertens analytiska ovanifrånperspektiv utan med hjälp av den enskilda människans berättelse; ­detaljerad, vardaglig, välformulerad men ofta motsägelsefull. Hon söker sig heller inte längs de förväntade allfarvägarna, vilket greppet i boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, att skildra andra världskriget ur de kvinnliga kämparnas perspektiv, visar. Resultatet är att läsarens bild av imperiet i öster på en och samma gång bekräftas och skakas om. För när den enskilda individen – kommunisten, dissidenten, lägerfången, militären, den heliga dåren, fabriksarbetaren, partipampen, bonden – ges ordet tillförs alltid något som saknas i de stora överblickarna.

Annons
X

Svetlana Aleksijevitj skriver: ”Det dröjde en stund innan jag kom på att jag skulle slå på bandspelaren, för att inte missa det där ögonblicket då livet – själva livet – övergår till att bli litteratur. Det är något jag alltid vaksamt lyssnar efter i alla samtal – såväl privata som offentliga. Men ibland mattas min vaksamhet … En ’liten bit litteratur’ kan glimta till överallt – till och med på det mest oväntade ställen.”

Hon gör onekligen litteratur av sina möten. Det är nog också därför hennes böcker läses som långa sammanhängande berättelser snarare än som en samling av intervjuer med olika människor. Här finns ju alla de ingredienser som skönlitteratur består av; kärlek, död, tragik, hat, familjer och familjesplittring, lycka, melodrama, resignation. Det är därför svårt att, efter läsningen av ”Tiden second hand” i Kajsa Öberg Lindstens pregnanta översättning, inte ta till hela arsenalen av superlativer. Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!

Men det är att göra det lite för enkelt för sig och kan missförstås som marknadsföring och inte litteraturkritik. För även om en bok sällan berört som denna är det en genre – dokumentärroman, intervjubok, skönlitteratur? – som ibland både missbrukats och ifrågasatts. Till skillnad från romaner och andra uttalat fiktiva berättelser är i detta fall ”kontraktet” mellan författare och läsare avgörande. Intervjuerna, urvalet, kompositionen, sammanställningen och utgångspunkterna är författarens och läsaren måste acceptera dennas underförstådda vädjan: lita på mig. Svetlana Aleksijevitj är medveten om detta och skriver i förordet att ”jag bemödar mig om att ärligt lyssna in alla deltagarna i det socialistiska dramat”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hela hennes verksamhet, tiden hon lagt ner, detaljerna hon slipat på, respekten hon visar för människorna hon möter inger förtroende. I en intervju, publicerad på författarens hemsida, har Svetlana Aleksijevitj sagt att verkligheten ”torterar och hypnotiserar” henne. Det är den hon vill skildra, fånga på papper. Då kan hon ”på en och samma gång vara författare, reporter, sociolog, psykolog och predikant”. Inspirerad av en äldre vitrysk kollega, Ales Adamovich (som experimenterade bland annat med kollektivt skrivna romaner men inte är utgiven i Sverige) utvecklade hon en metod att samla in ”mänskliga röster” och sedan sammanställa dem närmast som ett körverk eller ett kollage av vittnesmål.

    I ”Tiden second hand” är det Sovjetmänniskan, homo sovieticus, eller snarare resterna av ett 70-årigt experimenterande i ”det marxist-leninistiska laboratoriet”, som synas. ”Jag tror mig känna den människan”, skriver Aleksijevitj, ”jag är nära bekant med henne, för vi levde sida vid sida under många år. Hon är jag. Och hon är mina bekanta, mina vänner och mina föräldrar.”

    Boken är uppdelad i två avdelningar: ”Med apokalypsen som tröst”, samtal genomförda 1991–2001. och ”Tomhetens behag”, samtal åren 2001–2012. Det är en komplex och samtidigt paradoxal verklighet som blottläggs. Här visar det sig hur trögföränderlig människan är och hur starkt gamla mentala mönster lever kvar i övergången från ett samhälls­system till ett annat.

    Många som kommer till tals har svårt att erövra den nya friheten, de blickar med saknad tillbaka på det stora sammanhållna fosterlandet, imperiet Sovjetunionen. ”Jag hatar Gorbatjov, för han stal fosterlandet från mig. Jag har kvar mitt sovjetiska pass som min dyrbaraste ägodel”, utbrister en intervjuad och tillägger senare, ”jag vill inte till Amerika – jag vill till Sovjetunionen …”. Att en lokal partipamp med ideell glöd talar om kommunismen är möjligen lättare att förstå: ”Vi var ett storslaget folk! Men nu har vi förvandlats till månglare och marodörer /…/ spannmålshandlare och direktörer…”

    Sovjetsamhället idealiseras, ibland även av dem som lidit under det.

    Det är ett plågat folk som framträder i texten och, än värre, ofta utan framtidstro. Samtidigt är de enskilda samtalen fyllda av liv, självinsikt, skärpa och humor. Friheten blev inte vad den utlovat, men ingen hade heller lärt dem vad den innebar. Varor fanns plötsligt men alla hade inte råd att köpa dem.

    Den politiska och ekonomiska anarkin på 1990-talet har därför lett till ett oroväckande missnöje – bland annat hörs rop efter ordningsmannen Stalin hos unga ryssar. Med missnöjet följer också en stark rysk nationalism och en rasism som i första hand riktas mot invånarna från de forna asiatiska Sovjetrepublikerna.

    ”Tiden second hand” är lättläst men inte lätt att läsa. Texten leder inte bara till ett intellektuellt reflekterande över ett land och folk i otakt med sin verklighet och sina myter, den tvingar sig också på läsaren fysiskt. Några av de starkaste avsnitten om angiveri och lägervistelse

    i dåtiden och rasism och etniska betingade mord i nutiden är som rejäla slag

    i solarplexus samtidigt som konturerna av homo sovieticus blir än tydligare.

    Jelena Jurevna presenteras som tredjesekreterare i partiets distriktskommitté. Hennes far satt under Stalintiden sex år i läger för fosterlandsförräderi. Under Gorbatjovs tid fick hon uppdraget att läsa KGB:s handlingar för att rehabilitera dem som förföljts. I en källare fanns tiotusentals mappar, hon läste dag och natt: ”Ärligt … ärligt talat … Håret reste sig på huvudet … Bröder angav varandra, och grannar …”

    Hon berättar om två grannar. Den ena har en dotter och ett större rum. Den andra är ensam­stående. De blir vänner. En natt hämtas kvinnan med den femåriga dottern av KGB. Innan hon förs bort ropar hon till väninnan: ta hand om min dotter. Denna gör det och tilldelas det större rummet. Efter 17 år återvänder barnets mor, fylld av tacksamhet gentemot väninnan. När Gorbatjov kommer till makten får hon en möjlighet att läsa sin akt. Överst ligger an­givelsen. Skriven av väninnan. Hon kan inte förstå, går hem och hänger sig.

    Jelena Jurevna är, när intervjun görs, fortfarande kommunist.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X