X
Annons
X

Sture Linnér: Hymnerna som återställer världsordningen

De flesta av de homeriska hymnerna avfattades troligen på 600- och 500-talen f Kr av okända författare och i olika trakter som preludier till den mer utförliga epik man brukade hylla gudarna med vid religiösa fester i det tidiga Grekland. Versmåttet, hexametern, är den homeriska epikens, och de delar även åtskilliga stildrag med denna. Också i fråga om innehållet finns åtskilliga beröringspunkter, men hymnerna, åtminstone de längre, har en klart egen karaktär. Framför allt kännetecknas de av att de till en början berättar om något som rubbar världsalltets ordning och hotar Zeus herravälde. Till slut skapas en ny ordning i universum, Zeus ställning tryggas, och som bieffekt förbättras människosläktets villkor.

De homeriska hymnerna skiljer sig helt från andra länders religiösa poesi i forntiden. De försöker aldrig ge en gud skarpa och klara konturer. Inte heller hopar de, till skillnad från många orientaliska hymner, så många attribut på den att den löses upp i en formlös aura av makt och majestät. De homeriska hymnerna gör ej anspråk på att uttrycka sann tro i de enda korrekta orden. De grekiska författarna var poeter, inte präster. Det finns ingenting av stelhet, av strikt formbunden liturgi över deras verk. De visar, liksom tidigare Homeros, gudarna både från deras majestätiska och deras uppsluppna sidor. Gudomligt och mänskligt blandas om vartannat, det moraliskt upphöjda med det spontant naturliga. Här finns en flödande berättarglädje, en fantasins frihet som irriterat flera nutida filologer, bland dem rentav den store Wilamowitz, som efterlyst logik och stringens i kompositionen. Men läsaren leds genom en värld av mysterier därför att gudarna är gudar och inte människor. Demeter skulle inte längre vara Demeter om hon måste förklara sig inför Wilamowitz. Om flera av dessa dikter gäller att de hör till det mest originella och attraktiva i den grekiska poesin.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X