X
Annons
X

Agda Montelius: Hustruns ställning inom äktenskapet

Läs mer om Streckare från 100 år
Agda Montelius (1850–1920).
Agda Montelius (1850–1920). Foto: Stockholms stadsmuseum

Skulden till många av de lidanden, de gifta kvinnorna äro underkastade, kan ofta tillskrivas den nu gällande äktenskapslagstiftningen, det är den uppfattning man kommer till, då man får tillfälle att blicka djupare in i en del förhållanden.

Ej underligt därför, att vi kvinnor med spänning följde lagberedningens utarbetande av ny giftermålsbalk. Vi hoppades att i den skulle utplånas återstoden av den uppfattning, som rådde på en tid, då mannen köpte sig hustru: att hustruns rätt som människa och personlighet skulle erkännas, och att hon skulle tillförsäkras samma ställning inom äktenskapet som mannen, med samma rätt över barnen som han.

Dessa önskemål hyste vi alla; i avseende på sättet varpå de skulle bäst nås ha olika meningar uttalats bland kvinnorna, men full enighet har varit rådande därom att den gifta kvinnan – för samhällets lyckliga utveckling – icke i något avseende borde vara sämre ställd än den ogifta, med de ökade förmåner, som senare tiders ändrade förhållanden berett denna.

När grunddragen av lagförslaget blevo kända väckte de också stor tillfredsställelse inom kvinnokretsar.

Annons
X

Bland de många uttalanden om förslaget, som framkommit i tidningarna, har det framhållits, att lagen synes vara utarbetad "i feminismens tecken". Det är ett hedersbetygande åt lagberedningen, ty det kan ej betyda annat än att kvinnan i lagen erkänts som självansvarig människa, och mot det torde ingen nutida man vilja avge någon gensaga. Att tillämpningen av detta faktum – efter århundradens, för att ej säga årtusendens av en annan uppfattning präglade sedvänjor – skall i många avseenden verka stötande och betänklig, kan man dock fullt förstå. Varje man, som erkänner själva faktum, kommer väl emellertid att godtaga de logiska konsekvenserna, om de ock i förstone, enligt hans hävdvunna åskådning, synas omstörtande.

Det är i belysningen av hurudana förhållandena nu äro som man rätt kan uppskatta det nya förslaget. Då jag under en fyrtioårig verksamhet bland de mer vanlottade inom vår stad, vid försöken att avhjälpa ekonomiska bekymmer och lätta livet för olyckliga hustrur, varit i tillfälle att i otaliga fall se huru rätts- och skyddslösa de, på grund av nu gälIande äktenskapslag, stå gentemot sina män, har jag velat bringa detta i erinring såsom stöd för det nya förslaget.

Att många harmoniska äktenskap finnas inom alla lager av befolkningen, där makarna leva lyckliga och nöjda med den lag som finns är lyckligtvis sant, men då är det ej på grund av att lagen är god, utan därför att de, trots lagen, leva efter sitt eget väsens inre lag, förbiseende den yttre. För de goda, normala äktenskapen, där makarna med aktning för varandra enigt samverka för skapandet av ett gott hem, behöves ej heller lagstiftningen. Det är i de fall, då slitningar uppstå, som lagen skall vara ett stöd för båda parterna, ej som nu helt och hållet för mannen, under det att hustrun står så gott som skyddslös.

En man må ha hur stor arbetsförtjänst som helst, han har dock ingen laglig skyldighet att lämna därav för hemmets och barnens underhåll, under det att han dock har rätt – eller anses ha rätt – att fordra, att allt skall gå sin gilla gång i hemmet. Söker hustrun, för att det skall bli möjligt, genom t.ex. övertagande av någon liten affär eller dylikt skaffa medel till det nödvändigaste, kan mannen, om det lynnet faller på honom, förbjuda henne det, och då är den inkomstkällan avstängd, ty hon är beroende av hans tillstånd ej blott för idkande av handel utan för ingående av varje avtal. Lyckas hon genom arbete utom hemmet eller genom mottagande av hemarbete få någon inkomst, så medger henne lagen visserligen rätt att själv disponera den förtjänst hon därpå kan få, men endast så länge den finnes i kontanter eller insatt på sparbank, i samma stund hon för dessa pengar köper någonting, vare sig för hemmet, för sig själv eller barnen, så har mannen förvaltningsrätten över det, som över allt annat makarna äger, även om hustrun fört det i boet, och han har laglig rätt att sälja, pantsätta, förstöra eller skänka bort det.

Denna artikel var inför i SvD den 11 februari 1920. Foto: SvD:s arkiv

Sant är att hustrun kan åt sig bevara det hon äger genom att göra äktenskapsförord, men man känner bra litet av det verkliga livet, om man tror att den rätten tillämpas i annat än undantagsfall, i all synnerhet ej inom de kroppsarbetande klasserna. Ett sådant förord skall ske före vigseln, och då den blivande hustrun nästan alltid känner som om en sådan åtgärd vore ett misstroende mot mannen, så kommer den ej till stånd, om icke anhöriga påyrka och genomdriva den, och i de fall där hustrun just ingenting äger, tänker ingen på en sådan sak.

En hustru som släpar bittida och sent för hemmets bästa och som håller ihop det hela, hon anses icke som självförsörjande, utan "underhålles", som det heter, av mannen. I teorien uppskattas kvinnans arbete i hemmet visserligen högt, men något praktiskt, ekonomiskt värde åsättes det aldrig officiellt.

Månget hem kan bestå endast tack vare hustruns ständiga omtanke, oändliga möda och självförsakelse – en arbetarehustru sade en gång med full sanning: "männen sträva efter 8 timmars arbetsdag, jag vore glad om min kunde inskränkas till 16 timmar" – , men över detta sitt hem har hon dock ej mera rätt än att mannen, om det så behagar honom, kan kasta ut henne, vore det så mitt i natten; mången hustru har under sådana förhållanden måst vintertid med sina barn söka en tillflykt hos medlidsamma grannar. Hon har däremot ej rätt att stänga dörren för honom, om han kommer hem överlastad och vildsint, och mer än en hustru har fått tåla, att mannen kommit till det gemensamma hemmet medförande en kvinna från gatan.

Över barnen äger mannen och endast han bestämmanderätt; han kan skicka bort dem utan att hustrun får veta var de äro, han har rätt att taga dem med sig på ställen och i sällskap, som modern inser äro förstörande för dem, och hon har ej rätt att hindra det.

Svårigheterna inom äktenskapen gälla alla samhällsklasser, ej blott de ekonomiskt dåligt ställda. Mången förmögen mans hustru får, genom eleganta toaletter, vara liksom en skylt på sin mans rikedom, under det hon måhända känner sig betryckande fattig, ty hon har intet som hon med full äganderätt kan själv disponera över; hon kan ej, genom att för egen del avstå något, hjälpa någon som hennes hjärta ömmar för, hon måste, i avseende på det hon önskar, direkt be sin man om varje slant och är helt beroende av om han är villig att uppfylla hennes önskan. En i grund och botten välvillig och godmodig man ställer det ofta så för sin hustru, därför att han ej förstår vad det betyder för hennes lycka att hava en egen bestämd inkomst: "hon vet ju att hon får vad hon ber mig om", tänker han och inser ej skillnaden mellan det ena och det andra. Detta bör genom lagen klargöras och inskärpas, så att det kommer in i allas medvetande.

Man ser nu skarpt på alla de svårigheter, som det nya lagförslaget anses skola vålla, men dessa måste ses mot bakgrunden av de outhärdliga förhållanden som nu på många håll råda. Om det också är sant, som man framhåller, att kvinnorna måhända tro för mycket på en lags verkningar, så är det dock av stor betydelse, att lagen är rättfärdig, ty lagen är visserligen ett uttryck för folkmeningen, men det är den i mening som råder bland de mera utvecklade, under det att den skall på de övriga verka uppfostrande.

Det nya lagförslaget tillfredsställer rättfärdighetskravet, ty makarna äro i allt likaställda. Husbondeväldet i dess lagliga form sjunker därmed tillbaka till gångna tiders institutioner, vilka haft sitt berättigande och sin stora uppgift under andra tidsförhållanden, men som nu måste vika för nyare tiders uppfattning, Om, som man väl har rätt att med säkerhet påräkna, hustrurna, samtidigt med den nya giftermålsbalkens ikraftträdande, bliva fullmyndiga medborgare, skulle de hava rätt att deltaga i styrande av staten, men inom eget hem icke hava något att bestämma t. ex. rörande sina egna barn. "Husbonde" förblir fortfarande nog i de flesta fall mannen, men med den stora skillnaden mot förut, att han vet, att han ej kan opåtalt missbruka denna makt.

Att något slags bestämmelse måste finnas om tillvägagångssättet, ifall makar ej kunna enas, är oundvikligt. Naturligt nog är att tanken, att makar skola i inre angelägenheter vädja till domstol, väcker olust, men det är ej heller "vid minsta fnurra på tråden" som det får ske. Det är endast i de fall, då makar icke kunna enas om anordningar för barnen samt då mannen ej fullgör sill underhållsplikt, som lagen hänvisar på den utvägen.

I avseende på det senare är bara tillvaron av en sådan bestämmelse av betydande vikt, ty mannen vet att han riskerar något, om han försummar hemmet, och man har från andra områden haft tillfälle att se hur en lagbestämmelse av denna art verkat återhållande.

Det är mycket motbjudande och sorgligt, om domstol måste döma mellan makar för att de ej kunna enas om sina gemensamma barn, men barnen fara väl mindre illa därav än genom en ständig strid i hemmet. Det tillvägagångssättet är ju ock redan sedan länge i lag föreskrivet vid skilsmässa, senast i den del av nya giftermålsbalken, som sedan tre åt tillbaka tillämpas.

För övrigt finnas många inre kriterier att hänvändelse till domstol ej kommer att ske i onödan, ehuru det måste hänvisas därpå som sista utväg.

Det har i några tidningsuppsatser antytts, att en man, som ämnat gifta sig skulle avhållas därifrån, om han visste att han skulle nödgas dela med sig av sin inkomst till hustrun. Där så vore fallet, synes det som om hans önskan att ingå äktenskap vore förestavat av en åstundan att få en hushållerska, som ingenting skulle kosta honom, än av andra skäl, och ett sådant äktenskap kan, utan skada för landet, gå om intet. Man fruktar alltid äktenskapsfrekvensens sänkande, och det är fullt förklarligt, men de hem som bildas böra kunna lyckliggöra landet, annars hava de intet berättigande.

Genom den nuvarande lagen avskräckas många kvinnor från att gifta sig, då de varit i tillfälle att se huru deras bekanta fått det som hustrur. Det ena torde kunna taga ut det andra med hänsyn till antalet äktenskap.

Den andel av förtjänsten som lämnas till hustrun torde ock i de flesta fall i alla händelser komma hemmet till godo. Är andelen så stor, att något kan sparas år från år, så kan en gång måhända den sparpenningen giva familjen en ny start, om mannen spekulerat bort förmögenheten eller annars är ur stånd att försörja de sina. Sådana tragedier skulle förekommas, som nu ej sällan utspelas, att en hustru, som fört rätt stor förmögenhet i boet, plötsligt finner sig och familjen ställd inför fullständig ruin, utan att hon haft en aning om att förmögenheten sammansmält eller förskingrats. Enligt förslaget skall hon undan för undan få redogörelse för den ekonomiska ställningen.

Erkännas måste, att åtskilliga hustrur finnas som offra oskäligt på kläder och nöjen, men det skulle vara till gagn för hela familjen, i avseende även på en sådan hustru, om hon finge en bestämd summa att reda sig med, ty det skulle verka uppfostrande på henne i såväl det ena som det andra hänseendet.

Detta, tänker en och annan, som orkar med att läsa detta inlägg, avser allenast storstadens liv, förhållandena på landsbygden och hemmen där känner den skrivande ej till. Det är sant, att min erfarenhet vunnits i Stockholm, men i grund och botten är kvinnan, med sina rent kvinnliga egenskaper, densamma var som helst. Hustrun i det större eller mindre lanthemmet har sin särdeles betydelsefulla verkningskrets; på henne beror i hög grad hur det hela består och utvecklas. I avseende på henne skulle man mer kanske än med de flesta andra kunna vara fullt viss, att det hon finge till egen disposition, det skulle hon väl förvalta och det vore ej förlorat för hemmet. Kontanter kan nog oftast ej direkt lämnas henne, men avkastningen av vissa under hennes särskilda vård stående saker, som höns, bin eller produkter av trädgården, kunde tillfalla henne till fritt förfogande, såsom visst sker på en del gårdar. Förvisso skulle hennes många gånger tunga steg, ut och in under ständig id, bliva lättare och spänstigare, om hon finge ett synligt tecken till att hennes arbete värderades. Det arbete, som utföres med glädje, det ger glädje, på ett helt annat sätt än då det utföres endast av plikt. Hon skulle känna sig höjd i mannens ögon och i själva verket skulle hon nog bli så, ty i lantmannens medvetande skulle så småningom ingå, att hustrun är värd något på ett helt annat sätt än allt annat i hans hem, och troligen annorlunda än han nu ofta omedvetet värdesatt henne.

Mycket vore ännu att framhålla men uttalandet är redan alltför långt.

Att många rent juridiska detaljer finnas som kunna vara svårlösta, det förstå vi, icke juridiskt skolade, mycket väl, men äro huvuddragen de rätta – och därom äro vi kvinnor övertygade – så skola med god vilja svårigheterna säkerligen kunna övervinnas.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Agda Montelius (1850–1920).

Foto: Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

Denna artikel var inför i SvD den 11 februari 1920.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X