Annons

Huset vid flon bör läsas vartannat år

Harold Bloom må mullra bäst han vill om kvalitet och rangordning, men jag som från barnsben behandlat alla böcker med största högaktning kan inte inse att litteraturen är ett slags boxningsmatch där den hembär segern som klipper till hårdast. Måste vi alltjämt dras med hierarkier, som schimpanser? Så vem vinner? Homeros, Vergilius? Shakespeare? Strindberg? Tove Jansson? Kjell Johansson?

Under strecket
Publicerad

Hör bibliotekarien i Aspudden, hon som sökte lösa tvisten mellan Anna Johansson och hennes mor om vilken som var störst författare, Moa eller Harry Martinson. ”Måste man verkligen välja?”, sade den kloka kvinnan. Ack ja, du snälla bibliotekarie, det måste vi, ständigt, varje stund, därtill tvungna av verklighetens oöverblickbara mångfald - och ibland av stränga kulturredaktörer.

Anna Johansson är en av de sex huvudpersonerna, en prima inter pares, men alla är lika viktiga i Kjell Johanssons berättelse om ”Huset vid Flon”. När boken kom ut 1997 hälsades den med entusiasm av kritiker och läsare som en sista proletärroman,
en lyckad återupplivning av en dinosaurie. Och visst skildrar romanen en familj som fastnat på det nedersta av samhällshierarkiens trappsteg men försöker rycka sig loss och stiga uppåt, till ”de vanliga”. Vad nu dessa sprudlande begåvade ”tattare” hade hos ”de vanliga” att hämta, de vanliga vilkas kapacitet för tarvlighet var gränslös.

Annons
Annons
Annons