Annons
X
Annons
X

Huset där gammal möter ung

ÅLDERSBLANDAT I kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck bor såväl spädbarn som åldringar. Hit flyttade Anna-Lisa Kivilahti när orken började tryta. Och här trivs hon.

– Jag skulle aldrig vilja flytta till ett äldreboende. Vore jag omgiven av enbart gamla människor skulle jag inte leva länge till, säger hon.

Dagny Wennberg, 67 och Anna-Lisa Kivilahti, 84, bor grannar i kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck i södra Stockholm. Dagny flyttade in samma år som huset stod klart och hon har inte haft en tanke på att flytta. Hon älskar mötena mellan olika generationer, säger hon.
Dagny Wennberg, 67 och Anna-Lisa Kivilahti, 84, bor grannar i kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck i södra Stockholm. Dagny flyttade in samma år som huset stod klart och hon har inte haft en tanke på att flytta. Hon älskar mötena mellan olika generationer, säger hon. Foto: GUNNAR LUNDMARK

En hiss förändrade Anna-Lisa Kivilahtis liv. Eller snarare var det avsaknaden av en sådan som åstadkom skiftet. Anna-Lisa bodde ganska bra vid Hornstull på Söder, men tyckte att det började bli allt jobbigare att ta sig upp för de många trapporna i det hisslösa huset. Eftersom hon hade fyllt 64 förstod hon att orken knappast skulle bli bättre med åren.

”Vi borde åka ut till Skarpnäck”, föreslog dottern en dag. Så blev det, och turen ut till Stockholmsförorten för 20 år sedan har Anna-Lisa ­Kivilahti aldrig ångrat.

– Jag blev helt såld. Husen var inte så höga, de låg nära naturen, och människorna i kollektiv­huset som min dotter tog mig till fick mig att känna mig väldigt välkommen.

Annons
X

Kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck, som blev Anna-Lisa Kivilahtis nya adress och familj, skiljer sig från de gemenskaps­boenden vi berättat om i tidiga artiklar. Det är inget seniorboende och har ingen åldersgräns, vare sig nedre eller övre. Här finns tre gravida kvinnor, ett svårräknat antal barn mellan noll och 18 och omkring 80 vuxna, varav tre är över 80 år. Till de senare hör Anna-Lisa Kivilahti, som nu fyllt 84.

Anna-Lisa trivs väldigt bra med sitt ­boende, berättar hon. Eftersom hon är omgiven av idel vänner – grannarna – känner hon sig aldrig ensam. ”De finns alltid här.” Dessutom kommer husets ungdomar och hälsar på.

– Jag skulle aldrig vilja flytta till ett äldreboende. Vore jag ­omgiven av enbart gamla människor skulle jag inte leva länge till. Att umgås med ungdomarna håller mig ung.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När det är fest i kollektivhuset brukar Anna-Lisa ta ett, eller oftast två, glas vin, skvallrar hennes grannar. Och hon älskar att dansa. Jag tror att ryktet stämmer. Det finns en smittande livsglädje hos Anna-Lisa Kivilahti, en fnittrig energi som avspeglas i de glada blommor och fjärilar hon dekorerat sin lägenhet med.

    Hennes positiva attityd är ett under, kan man tycka, eftersom Anna-Lisa drabbats av ett hårt öde. För fyra år sedan stod det klart att hon hade en ögonsjukdom som gradvis gör henne helt blind. Fram till nyligen har hon ändå klarat sig själv. Numera måste hon ta en del hjälp från hemtjänsten, samt av en del hyggliga grannar, även om hon som så många nordbor drar sig för ”att störa”.

    Anna-Lisa Kivilahtis närmaste grannar, Dagny Wennberg och Tord Håkansson, har också blivit till åren. De var med från starten, 1986, då kollektivhuset var nybyggt och verksamheten drog igång. Nu har de hunnit fylla 67. Tord har gått i pension, men musikdirektören Dagny fortsätter att jobba minst halvtid.

    Tord har ring i örat och är syndikalist. Han verkar vara en självskriven kollektivhushängiven. Men så var det inte från början.

    – Det var Dagny som ville flytta hit. Hon hade prövat på kollektivboende förut. Jag hade bott ­ensam i 20 år, så jag var mot­strävig.

    Tord lät sig ändå övertalas och väldigt snart uppskattade han detta sätt att bo. I början fanns det mycket energi i huset. Det var fullt av aktiviteter och många var liksom Tord på den vänstra sidan av den politiska skalan.

    – Jag glömmer aldrig då jag såg min mans glädje efter att ha varit ute i tvättstugan en gång, berättar Dagny. Det tog så lång tid, sa han, eftersom han träffade så många han kände på vägen och stannade och pratade med dem.

    Med tiden har energin i huset gått lite upp och ned och det har varit en viss omsättning. Det finns en brist på större lägenheter, så växande familjer har tvingats söka ett nytt boende. Andra har lämnat huset därför att de insåg att kollektivhus­idén inte var något för dem.

    Till den gruppen hör inte Dagny Wennberg och Tord Håkansson. De har inte en tanke på att flytta härifrån. Dagny säger att hon älskar mötena mellan olika generationer. Det berikar alla, tror hon. Fast tyvärr är det lite för lite av den varan, även i deras kollektivhus, erkänner Dagny och Tord.

    – Familjer som har småbarn umgås med varandra. Om några barn blir kompisar börjar också föräldrarna träffa varandra. Och ungdomarna håller sig för sig själva. Olika generationer delar inte heller samma minnen, inte samma litterära smak, inte samma musiksmak. Vi har hamnat lite offside, säger Tord.

    Själv lider han inte av det. Trots över 20 år i ett kollektivhus har han förblivit något av en ensamvarg. Men Dagny skulle önska att umgänget över gränserna var större. Att barn kommer på spontanbesök då och då, att man träffas i matsalen och då man sköter huset räcker inte. Men för Tord är umgänget lagom. Han tycker att det oerhört värdefullt att ha några vänner i huset, människor som bor så nära och är så lätt tillgängliga. Vänner i andra delar av Stockholm eller i landet blir det nästan aldrig av att träffa. Ingen har tid.

    – Om jag förr i tiden stötte på en kompis på stan gick vi och tog en öl. Nu hejar vi möjligen på varandra.

    Det är som en bråttomkänsla gripit alla, filosoferar Tord Håkansson. Han tror att det är det kolossala utbudet av prylar, nöjen och förströelser som gör att man vill hinna med så mycket som möjligt och att man blir rädd för att missa något. Man lockas av utbudet och blir fast i en spiral som snurrar allt fortare – tjäna pengar och spendera dem.

    Fast Tord står vid sidan av detta. Han föredrar att kila över till grannen och prata politik.

    Annons
    Annons
    X

    Dagny Wennberg, 67 och Anna-Lisa Kivilahti, 84, bor grannar i kollektivhuset Tre Portar i Skarpnäck i södra Stockholm. Dagny flyttade in samma år som huset stod klart och hon har inte haft en tanke på att flytta. Hon älskar mötena mellan olika generationer, säger hon.

    Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X