Annons
X
Annons
X

Merete Mazzarella: Husdjuren har tagit barnens plats i sängen

(uppdaterad)

Har den moderna familjen endast en känslomässig funktion? Samtidigt som känslor och närhet betonas har många blivit ängsligare att närma sig sina barn på ett sätt som skulle kunna feltolkas.

Synen på kroppskontakt mellan föräldrar och barn är kluven.
Synen på kroppskontakt mellan föräldrar och barn är kluven. Foto: HASSE HOLMBERG/SCANPIX

I min 60-talsungdom träffade jag en gång en man som berättade att han varje julafton höll öppet hus från och med klockan elva. Hans lilla lägenhet fylldes alltid hastigt med vänner som var upprivna och olyckliga efter att ha firat jul med sina föräldrar och många drack sig redlöst berusade.

Familjen hade dåligt rykte på 60- och 70-talen, familjen har misstänkliggjorts också tidigare – bland annat av Strindberg, som bekant – men i dag står familj och familjeliv högt i kurs. En annan sak är att begreppet familj är omstritt som aldrig förr.

Den mest generösa definition jag hört går ut på att det är personer som delar kylskåp men så enkelt är det inte i praktiken. Det finns nyfamiljer – eller ”återvinningsfamiljer”, som en god vän kallar dem – där alla inte självklart äter ur samma kylskåp, åtminstone inte hela tiden. För något år sedan ville de finländska myndigheterna utvisa en äldre, sjuklig egyptiska vars tre vuxna söner bodde och arbetade i Finland och var inställda på att ha henne boende hos sig och försörja henne. Motiveringen var att far- och morföräldrar ”inte hör till familjen”. Det är naturligtvis en tolkning som inte bara är inhuman utan också dum: i en tid då samhället av ekonomiska skäl ivrigt önskar att åldringar så långt möjligt ska vårdas av anhöriga borde man ju tvärtom betona att familjer består av tre generationer snarare än av två.

Annons
X

Det är ingalunda heller alla som vill acceptera att en singelkvinna med barn utgör en familj eller att singelkvinnor ska ha rätt till konstgjord befruktning i stället för att gå ut och ragga på krogen. Det är ingalunda alla som accepterar regnbågsfamiljer, ja, det finländska riksdagsvalets store segrare, populisten Timo Soini, var så ivrig att bestrida homosexuellas rätt till barn att han i hastigheten glömde bort barnen helt och hållet när han förklarade att ”Familjen består av man och kvinna”. Samtidigt är det ingalunda alla som skulle gå med på att ett barnlöst par, vare sig heterosexuellt eller homosexuellt, räcker till för att utgöra en familj.

Har den moderna familjen då någon egentlig funktion? Det menar den amerikanska författaren Marilynne Robinson, men det är en funktion som hon för sin del förhåller sig ironiskt till. I en essä skriver hon att vi tänker oss familjen ”som kläckningsanstalt för framtida skattebetalare välfärdssamhället till fromma, icke-kriminella medborgare som höjer BNP samtidigt som de minskar per capita-utgifterna för samtliga de sjukdomar som över huvud taget går att förebygga.”

Många andra förnekar däremot att familjen längre har någon given ekonomisk funktion, det har blivit vanligt att förneka att den har någon given funktion över huvud taget och att snarare se den som något av det myckna som med ett modeord ”görs” – dit hör också kropp och kön – och som kräver oupphörlig reflexion, reflexivitet. Enligt det här synsättet handlar familjen väsentligen om känslor, om känslomässig närhet och bekräftelse, om rätten – för barn såväl som vuxna, den moderna familjen förväntas nämligen först och främst vara demokratisk – att kontinuerligt visa sina känslor, också negativa känslor.

För några år sen publicerade Mannerheims barnskyddsförbund i Finland en broschyr med goda råd för hur barnfamiljer skulle fira hemmakvällar. Först skulle man slå sig ner med papper och penna och göra en analys av familjens styrkor och svagheter: dels hela familjens, dels de enskilda familjemedlemmarnas. Dessutom skulle föräldrarna göra analyser av varandras styrkor och svagheter. Därefter skulle man slå fast teman för hemmakvällarna. Lämpliga teman kunde vara familjens rötter, bordsskick eller goda seder i övrigt. Man kunde också tänka sig gårdsstädning eller trädgårdsarbete eller – mera lättsinnigt – drakflygning. Varje hemmakväll föreslogs börja med att man slog sig ner i ring och i tur och ordning berättade vad man tyckte om varandra. Sen kunde man lämpligen sjunga en sång innan programmet tog vid, därefter föreslogs servering – broschyren innehöll också recept – och så skulle kvällen avslutas med att man slog sig ner i ring igen och (eventuellt efter ytterligare en sång) återigen berättade vad man tyckte om varandra.

En och annan kan väl tycka att själva idén med en hemmakväll är att den ska få vara kravlös och oplanerad men att broschyren på sitt sätt är tidstypisk står klart när man har läst den engelska sociologen Jacqui Gabbs Researching intimacy in families (Palgrave Macmillan Studies in Intimate Life, 224 s). Här framgår det nämligen tydligt att det som framför allt kännetecknar familjeliv i dag är en paradox. Å ena sidan är föräldrar mer engagerade i sina barn och deras fysiska och psykiska välbefinnande än någonsin förut och skjutsar dem hängivet till och från ett otal fritidsaktiviteter. Å andra sidan är tidsbristen och konkurrensen mellan olika aktiviteter konstant.

Gabbs tar – förvånande nog – inte upp de nyfamiljer vars särskilda svårigheter vältaligt har skildrats av bland andra Anita Goldman i samtidsromanen ”Mållös” där berättaren Rita suckar över ”sommarloven som var ett helvete av planering och ihoppussling av en fyra-fem familjers kalendrar. Vilket innefattade en åtta-tio vuxna människors semestrar, inklusive växande barns diverse aktiviteter som seglarläger, kollo, besök hos mormödrar/farmödrar/mostrar vilka då också inkluderades i planeringen och besök hos diverse kompisar vars familjer – i sin tur styvfamiljer – även de figurerade i marginalerna av planeringen av min semester.” Däremot visar hon om och om igen hur medvetet föräldrar planerar familjesamvaron och hur ofta de använder det förfärliga ordet kvalitetstid.

Det ska genast sägas att ”Researching intimacy in families” inte är alldeles lättillgänglig för en icke-sociolog, för Gabbs ärende är inte bara att presentera sitt eget projekt utan också att mera principiellt diskutera teorier och metoder för forskning i familjeliv och intimitet. Samtidigt är just de metodologiska övervägandena av största intresse och Gabb använder själv ett helt spektrum av metoder, hon gör djupintervjuer – flera djupintervjuer – med var och en av familjemedlemmarna, hon låter dem utifrån planritningar av hemmet i detalj redogöra för vad som sker var, hon låter både föräldrar och större barn föra dagboksanteckningar under en period, hon videofilmar familjen som helhet i olika vardagliga situationer.

Vad hon är särskilt intresserad av är de olika versionerna av hur familjelivet är beskaffat, för precis som man brukar tala om att det finns en ”hans” och en ”hennes” version av ett och samma äktenskap och att de kan vara förbluffande olika så skiljer sig barns uppfattning om familjelivet inte sällan från föräldrarnas, ofta så att det som för föräldrarna ter sig som kärleksfull omsorg av barnen uppfattas som beskäftighet och kontroll. Dessutom kan olika barns uppfattningar naturligtvis vara mycket olika sinsemellan. (På svenskt håll är familjen Myrdal ett utmärkt exempel: här har ju tre vuxna syskon skildrat hur det var att växa upp som barn till Gunnar och Alva och det är nästan ofattbart att det är samma hem det handlar om.)

På planritningarna av hemmet har Gabb låtit familjemedlemmarna utpeka var konflikter äger rum och få läsare lär bli förvånade över att det ofta är runt matbordet. Själv kände jag en gång en gammal dam som med stor generositet lagade mat åt släkt och bekanta men å det bestämdaste vägrade att sitta med vid bordet eftersom hon hade så förfärliga minnen av barndomens familjemåltider. Området kring spis och kylskåp är ofta spänningsfyllt och ytterdörren kan vara en farlig plats då en förälder kommer hem trött och irriterad eller då ett tonårsbarn ger sig av ut på stan på kvällen utan att säga vart det är på väg.

Också flera andra dörrar i hemmet kan leda till bråk, närmare bestämt till diskussioner om huruvida de ska vara öppna eller stängda – och vem som har rätt att öppna eller stänga dem. Vid en av Gabbs videoinspelningar – den gällde just en familjemåltid – var det ett tonårsbarn som utnyttjade de utomståendes närvaro för att ta upp ett ämne som tycktes ha varit tabu i familjen, nämligen att han tyckte att både badrumsdörren och dörren till hans eget rum borde gå att låsa.

I många familjer fanns ett husdjur – oftast en hund eller en katt men ibland också en kanin eller ett marsvin – som av alla med en mun omtalades som en medlem av familjen. Visserligen kan det uppstå bråk också kring ett djur, kanske framför allt kring en hund – till exempel kring vem som ska gå ut med den – men vanligare är uppenbarligen (åtminstone i det djurälskande England) att djuret utgör en samlande punkt, ett gemensamt intresse. Det kan också avleda konflikter. Både föräldrar och barn som känner att de behöver vara ensamma en stund kan säga att de vill gå ut med hunden. Tonåringar som vill ha ett alibi för att träffa en pojkvän eller flickvän kan erbjuda sig att gå ut med hunden. Föräldrar som vill samtala förtroligt med ett barn kan föreslå en gemensam hundpromenad.

Hur uttrycks då positiva känslor? I England inte sällan genom skämt och ironi. (Vilket för övrigt också är ett vanligt sätt att desarmera spänningar.) Särskilt intressant är emellertid att Gabb noterar att snabba kramar och sms-hälsningar av typen ”Jag älskar dig” har blivit vanligare och hon ställer den smått utmanande frågan om inte kramarna och messandet har blivit ett slags ersättning för mer förpliktande bevis på kärlek och omsorg.

Kramkulturens utbredning de senaste decennierna tål över huvud taget att fundera på. Själv fick jag bara två kramar av min far: den första på flygplatsen när jag elva år gammal skulle resa ensam till England för att börja i internatskola, den andra gången tolv år senare när jag stod brud och min far just skulle ta mig under armen och leda mig upp för altargången i Borgå domkyrka. Båda gångerna blev jag smått förskräckt: jag begrep att han tyckte jag höll på att begå ett stort misstag.

För både min yngre bror och mig var det däremot en självklar del av umgänget med föräldrarna att söka oss till deras sängar – på nätterna för att komma undan mardrömmar, på morgnar, framförallt helgdagsmorgnar, för att leka och busa. I Gabbs studie visar det sig att synen på fysisk kontakt mellan föräldrar och barn är starkt ambivalent. Många vuxna, framförallt kvinnor, har liksom jag goda minnen av den trygghet närheten till föräldrarna kroppar kunde ge: en kvinna berättar hur hon brukade plocka ludd ur sin pappas navel, en annan hur hon brukade massera sin pappas huvud.

Samtidigt är det uppenbart att man i dag – inte minst just i Gabbs hemland England – blivit allt ängsligare för att närma sig sina barn på ett sätt som skulle kunna uppfattas som sexuellt. Redan 1996 blev en kvinnlig tv-kändis, nyhetsankaret Julia Somerville, anmäld till polisen på grund av en filmrulle hon lämnat in för framkallning. Bilderna föreställde ett barn i ett badkar och på fotolabbet var det någon som blev misstänksam och slog larm.

Nog är det smått sorgligt att det i dag snarast är husdjuren som både föräldrar och barn vågar ta till sig i sängen? Och att namnet på Gabbs forskningsprojekt, ”Behind closed doors” – bakom stängda dörrar – måste bytas ut eftersom det inte, som det var tänkt, förde tankarna till privatlivets helgd utan snarare till pedofili och pornografi?

Merete Mazzarella
är professor em i nordiska litteratur vid Helsingfors universitet.

Annons
Annons
X

Synen på kroppskontakt mellan föräldrar och barn är kluven.

Foto: HASSE HOLMBERG/SCANPIX Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X