Annons

Hur uppstod mandéernas religion?

Mandeer döps i Höje å i Lund maj 2007. Mandeernas dop sker alltid i rinnande vatten.
Mandeer döps i Höje å i Lund maj 2007. Mandeernas dop sker alltid i rinnande vatten. Foto: Lars Brundin/IBL

En av de religiösa grupper som fått fotfäste i Sverige under de senaste decennierna är mandéerna, som flytt hit från krigen och oroligheterna i Irak. Av sammanlagt mellan 60 000 och 70 000 mandéer lever omkring 8 000 i Sverige. Men hur uppstod deras religion, som sedan urminnes tid har existerat vid sidan av kristendomen, judendomen och islam?

Publicerad

Eftersom Johannes Döparen är en dominerande gestalt inom mandeismen kan vi lugnt utgå från att religionen växte fram under seklerna efter Kristi födelse. Mandéerna själva påstår att deras lära kan spåras ända tillbaka till vår tideräknings första århundrade, då deras prästerskap förföljdes i Palestina och därför bröt upp österut. Först for de till Haran (Harran i dagens sydöstra Turkiet), sedan till ett höglandsområde i Iran och slutligen till dagens Irak. Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. skall enligt denna historia ha varit ett gudomligt straff för förföljelsen. Detta bör dock tas med rejäla nypor salt. Berättelsen återfinns i texten Haran Gawaita, som inte ha bevisas ha skrivits förrän flera sekler senare, mellan 300-talet och 500-talet, och vandringshistorien påminner alldeles för mycket om hur folk, dynastier och religiösa grupper i efterhand brukar konstruera sitt förflutna för att vi utan vidare skall kunna sätta tilltro till redogörelsen. Kompletterande belägg krävs, och sådana finns inte.

Det troligaste, om vi talar med religionshistoriker, är att mandeismen växte fram som en av många gnostiska rörelser i Mellanöstern under första och andra århundradet e.Kr. Ordet mandeism kommer av arameiskans manda, samma term som grekiskans gnosis (”kunskap”), och mandeisk teologi påminner mycket om tankevärlden i andra gnostiska sekter. I så fall är det föga sannolikt att mandéerna var särskilt många under antiken. Gnostikerna var aldrig talrika, eftersom de betraktade sig som en elit och aktivt strävade efter att bygga upp sekter som lade tonvikten vid speciell och svåruppnådd kunskap – på denna punkt var rörelserna raka motsatsen till inkluderande folkreligioner som kristendom och islam.

Annons
Annons
Annons