X
Annons
X

Jonas Ingvarsson: Hur tekniken influerar den litterära texten

(uppdaterad)
Överblicka
ämnet: Streckare från 1900-talet

Sara Danius "The Senses of Modernism" övertygar inte som historiebok men är desto mer inspirerande som läsebok. Danius ansluter sig till en länge marginaliserad forskningstradition som undersöker gränssnittet mellan medier, ny teknik och litteratur.

Sara Danius disputerade på avhandlingen ”The senses of modernism. Technology, perception and modernist aesthetics” vid Uppsala universitet 19/12 1998.
Sara Danius disputerade på avhandlingen ”The senses of modernism. Technology, perception and modernist aesthetics” vid Uppsala universitet 19/12 1998.

Länge, länge grunnar jag över följande rader: "The argument put forward here is not that technology provides a crucial context, although it does that too, but a more radical one: that technology is in a specific sense constitutive of highmodernist aesthetics." Denna stipulation formulerar den historiska förutsättningen för Sara Danius undersökning i avhandlingen "The Senses of Modernism. Technology, Perception and Modernist Aesthetics" (287 s, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet). Danius undersöker här relationen mellan litterär framställning och teknologi i några modernistiska romaner: Thomas Manns “Bergtagen", Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt" och James Joyces “Odysseus". Det ska genast sägas att Danius avhandling är uppslagsrik och inspirerande, jag ska återkomma till det.

Men jag hejdar mig alltså inför utgångspunkten, som tyvärr är tämligen dunkel: “att teknologin, i specifik mening, bildar grunden för högmodernistisk estetik". Antingen betyder det 1) att detta införlivande av teknologiska effekter (vilka effekter återkommer jag till) i litteraturen inte bara är ett typiskt högmodernistiskt drag, utan dessutom betyder att romanen är högmodernistisk. Det skulle innebära att en roman som Bram Stokers "Dracula" – i alla fall så som den läses av Friedrich Kittler, med stenografin, skrivmaskinen och radiovågorna som strukturerande och psykologiska faktorer – skulle vara en modernistisk kandidat. Den andra tolkningen av Danius hypotes är 2) att en roman för att vara högmodernistisk måste innehålla denna relation till teknologi. Men en sådan tolkning hotar att diskvalificera en roman som Virginia Woolfs “Mot fyren" från den modernistiska kanon den väl får sägas tillhöra. Det är ju en roman, som precis som Joyces och Prousts, uppehåller sig mycket vid blicken, seendet. Men detta intresse för blicken i “Mot fyren" tycks mig inte förorsakat av några teknologiska nymodigheter (jag blir onekligen nyfiken på en Danius-läsning av den romanen!).

Ett tredje förvirringsmoment är att termen “modernism" helt plötsligt ersatts av den snävare “högmodernism", något som antyder ett tveksamt förhållande till ismer över huvud taget. Till exempel avskiljs utan vidare i Danius framställning “modernismen" från “avantgardet" (en uppdelning hon förvisso inte är ensam om). Avantgardet anses här rymma sådana strömningar som futurism, vorticism, kubism och surrealism, det vill säga de ismer där sambandet med teknologi ofta påtalats. Kvar blir, ja vadå? Proust, Joyce, expressionisterna? För att vara meningsfull måste denna avgränsning motiveras tydligare. Det finns ju lika stor – eller liten – anledning att skilja modernismen från den sena realism som såväl Döblins “Berlin Alexanderplatz" som Manns “Bergtagen" (!) av många setts som uttryck för.

Annons
X

Denna något problematiska utgångspunkt har sin upprinnelse i den avgrund som enligt Danius upprättats av tidigare historieskrivning. Det är en historik som ska ha gjort gällande att modernismen var fientligt inställd till samtida ny teknik (det s k “avantgardet" alltså undantaget). Men hur är det egentligen med de auktoriteter Danius anför; talar de verkligen om hennes ämne – estetiken? Är det inte så att till exempel Hugo Friedrich (1956) närmast diskuterar ideologi och inte konstnärliga grepp när han säger att de abnorma inslagen i modernismen kan ses som “den moderna själens försök att, fångad i en teknologisk era [. . .], bevara sin frihet och känslan inför det förunderliga i världen, som är något väsensskilt från teknikens under." Och Clement Greenbergs fördömande (1939) av kitsch just för att det är kitsch, massproducerat och mekaniskt framställt (Danius tillrättavisande här är förvisso eminent), har inte det med framställningstekniken snarare än med estetik att göra?

Detta är två exempel på historieskrivningar som, så som de beskrivs i avhandlingen, egentligen inte motsäger Danius egen; man kan ju mycket väl känna sin frihet hotad av massamhället och teknologin, och samtidigt i sin konst använda sig av “teknologiska" uttryck – dadaisterna var likt futuristerna påtagligt medieinfluerade i sina stilgrepp, men djupt pessimistiska till sin samtid; Åke Hodell är ett modernare exempel. På samma sätt finns det inget som säger att en författare som laborerar med massproducerad kitsch i sin text måste vara speciellt entusiastisk inför fenomenet ifråga – inte mer än Remarque var inför västfronten. “The myth of the split" som Danius utgår ifrån, må vara giltig på ett allmänt plan, men som underlag för en estetisk diskussion tycks den mest vara en polemisk hypotes.

Till översiktens förtjänster hör å andra sidan Danius genomgång av olika teorier och praktiker kring frågan om litteratur och teknologi. Diskussionen om symboliska och allegoriska tolkningar (med exempel från bland andra Bruno Latour och Walter Benjamin) är ett memento för alla som intresserar sig för relationen litteratur/teknologi. Men jag saknar förstås Marshall McLuhan, som kanske först av alla studerade mediernas påverkan på sinnesorganen, och deras avtryck hos bland andra Poe, Dos Passos och Wyndham Lewis, men kanske framförallt hos Joyce (för att bara nämna de moderna författarskapen).

För McLuhan är mer andligt närvarande än Danius kanske anar. Låt oss en sista gång återvända till den citerade utgångspunkten. Vi finner ju där också en reservation, nämligen frasen “in a specific sense". Och redan i det efterföljande stycket introducerar Danius ett resonemang om “a historically specific crisis of the senses". Denna “sinnesorganens kris" står i relation till de tekniska landvinningarna decennierna runt sekelskiftet 1900. Teknikens inflytande på sinnesorganen, och transformeringen av denna effekt in i den litterära texten är alltså Danius huvudsakliga projekt: “how to represent authentic experience in an age in which the category of experience itself has become a problem". Hos Thomas Mann, Marcel Proust och James Joyce urskiljer hon olika grader av denna transformering. Och det är här det roliga börjar.

I “Bergtagen" rör det sig främst om en mimetisk och tematisk närvaro, och det är framförallt röntgenstrålen som här får representera den nya tekniken. Elegant leder Danius läsaren in på sitt huvudspår, att det är när Castorp för första gången får närvara vid en röntgenfotografering (“Min Gud, jag ser!") och samtidigt passar på att fotografera sin egen hand, som han blir en intellektuell. Den bokstavliga introspektionen, parad med känslan av förgänglighet, får Castorp att underkänna sitt tidigare vetande; han blir en kunskaps- och kärlekstörstande människa. Den nya teknologin hos Mann påverkar inte berättandets struktur, eller personernas sätt att uppfatta världen (och häri ligger väl ett möjligt argument för att Mann är realist snarare än modernist, som Danius påstår), röntgenstrålen skapar en självbild, det är allt, men det är å andra sidan, i Danius läsning, romanens peripeti. Tekniken har alltså en funktion i “Bergtagen" utöver den rent detaljmässiga.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt" orienterar sig mellan å ena sidan Ruskins konstteorier, att vi bara kan skildra det vi ser, och å andra sidan Etienne-Jules Mareys kronofotografier, som gör åskådligt det vi inte kan se.

Den vådliga droskfärden till Martinville, händelsen som gör Marcel till författare, bildar utgångspunkt för “Ruskin-axeln" i Danius resonemang. Vad som beskrivs i denna passage är hur hastigheten får naturen att storma fram mot betraktaren, hur kyrktornen vid horisonten hastigt kommer närmare och flyter ihop, bildar nya konstellationer. Detta är ju inte någon beskrivning av hur verkligheten är utan hur den ter sig för Marcel. Inspirerad av upplevelsen börjar han så skriva ned den. I sitt källmaterial har Danius också en artikel Proust skrivit för Le Figaro, som skildrar exakt samma erfarenhet, med den avgörande skillnaden att det här handlar om en bilfärd. Om vi för vidare Danius iakttagelse kan vi se hur denna scen, där Marcel i romanen blir författare, sålunda samtidigt avslöjar den verklige Proust som en lögnare.

Efter en lång utläggning om Mareys seriella fotografier av kroppar i rörelse (en teknik som kom att inspirera såväl futuristerna – i synnerhet Giacomo Balla – som Marcel Duchamp), landar Danius i en sekvens där ett handgemäng beskrivs med ett bildspråk som alldeles tydligt bär kronofotografins prägel. Tyvärr görs inga fler iakttagelser av den arten, varför Mareyspåret kan förefalla som att plocka lingon med lyftkran, men jag förstår också varför denna lyftkran baxats fram: Mareys kronofotografier är en utmärkt symbol för den diskussion om sinnesorganens kris som Prousts roman anses föra. Att Mareys teknik ger avtryck, om än aldrig så få under romanens 3 000 sidor, ger liknelsen auktoritet. Danius resonemang skulle kanske kunna föras ännu längre: Hela Prousts projekt, det ofrivilliga minnets krampaktiga nedslag, lösryckta stillbilder, är inte det att betrakta som ett gigantiskt iscensättande av den kronofotografiska principen; att skildra det vi egentligen inte kan se, av ett förlopp omöjligt att fånga i sin helhet? Hästens fyra ben i luften samtidigt.

I Joyces “Odysseus" är abstraktionen längre driven. Här är det inte i första hand, som hos Mann och Proust, tematiska grepp som utgör föremålet för Danius läsning. I stället lyfter hon fram spelet mellan öga och öra, ljudet av en solstråle, synestesin – även detta betingat av den sinnesorganens kris teknologin frambringat. Danius genomgång av ögats och örats funktioner i romanen är utmärkt, men jag saknar en argumentation för att dessa syn- och hörselsensationer står i något kausalt förhållande till teknologin – medier och sinnesorgan hamnar i denna läsning lite vid sidan av varandra. Danius tycks medveten om detta och argumenterar för att Joyces roman, ja själva språket, i skenet av de föregående läsningarna, utvecklar sig till ett “diagram of the historical processes that Mann"s and Proust"s respective novels, each in its own way, reflect upon."

Visst finns det mediala nedslag även i Joyce-läsningen, men de interagerar inte med diskussionen om sinnesorganen. Jag ska ändå ta upp en av de trådar som läggs ut. Danius dröjer till exempel ett slag vid telefonen, och Blooms ängsliga fundering kring om Dignam kanske begravts levande. Man borde installera en telefon i kistan, tänker han. Telefoni och död återkommer också hos Proust, där mormoderns röst i Marcels första telefonsamtal erinrar honom om förgängligheten, Danius betecknar detta “the technological uncanny". Dessa kusligheter inspirerar till en vidareföring av Danius resonemang: Ty varje ny teknologi, så förefaller det mig, bär med sig en förhoppning om att äntligen kunna tala med de döda. Medier (teknologiska) och medier (ockulta) tycks gå hand i hand; telegrafen och spiritismen, radiovågorna och seanserna, och senare; Nasa och von Däniken, tv:n och Uri Geller, ADB och ESP. . . Och de ockulta spåren är betydande också i en roman som "Odysseus"; vid sidan av Dignam och telefonen förekommer såväl madame Blavatsky som andeväsen på flera ställen. Och i röntgensekvensen hos Mann upplevs denna moderna teknik närmast som sin motsats: "-Spökaktigt, vad? Ja, en viss spökaktighet kan man inte förneka. Och sedan spärrade han krafterna. Golvet blev stilla, ljusfenomenen försvann, det magiska fönstret höljdes åter i mörker."

Danius hade här kunnat plocka extra poäng, ty tekniken genererar uppenbarligen inte bara en diskussion om våra sinnesfunktioner, den tycks också nära drömmen om våra utomsinnliga talanger. Bägge dessa effekter kan avläsas i den litterära texten.

Att Danius har valt att med "teknologi" förstå det som de olika romanerna menar med teknologi är begripligt. Men det får också konsekvenser; det blir nämligen vanskligt att tala om en gemensam bakgrund för de tre böckerna. Att säga att Manns röntgen är del av samma kontext som Prousts förljugna bilfärd och Dublins plingande spårvagnar är just en sådan akt av symboliska analogier – att presentera överensstämmelser utan argumenterande mellanled – som Danius själv med fog är skeptisk till. Men om vi väljer att tona ned avhandlingens historiografiska ambitioner försvinner denna komplikation. Kvar blir då helt enkelt tre separata läsningar som antyder snarare än bevisar ett historiskt samband, men det är också tre mycket goda läsningar som öppnar upp texterna (och många andra texter också) för nya infall.

Som historiebok är sålunda “The Senses of Modernism" tvivelaktig, som läsebok är den å andra sidan desto mer inspirerande. Sara Danius visar i den läseboken hur olika teknologier influerar den litterära textens olika nivåer; tematik, berättarteknik, gestaltning, psykologi. Hon bidrar därmed förtjänstfullt till en länge marginaliserad forskningstradition, med McLuhan, Walter J Ong (vars “Muntlig och skriftlig kultur" 1990 (1982) är mest bekant) och Wylie Sypher (“Literature and Technology" 1968) som tidiga praktiker, och med nyare namn som Friedrich Kittler (“Aufschreibesysteme 1800/1900" 1987), Tim Armstrong (“Modernism, Technology and the Body" 1998), Cecilia Tichi (“Shifting Gears: Technology, Literature, Culture in Modernist America" 1987) och Espen Aarseth (“Cybertext" 1997). Gemensamt har de alla tanken om att undersökningen av gränssnittet mellan medier, ny teknik och litteratur bidrar till förståelsen av den litterära texten.

Under läsningen av Danius avhandling är det en roman som ständigt dyker upp i mina tankar: “Berlin Alexanderplatz", Alfred Döblins roman om antihjälten Franz Biberkopfs umbäranden i den undre världens periferi, en av mina absoluta favoriter. Döblin själv hade 1929, samma år som boken utkom, argumenterat för radions framtida betydelse för romankonsten. Litteraturen, som blivit stum av boktryckarkonsten, måste återvända till akustiken, hävdade han. Och visst slamrar det runt Biberkopf, ja, hela romanen är fullständigt impregnerad av ny teknik, pålmaskinens “dunk-dunk" och litterära kameraåkningar. “Idka ni er futurism", skrev författaren i ett brev till Marinetti, “jag idkar min döblinism!"

Med Danius goda läsebok i handen har jag nu fått anledning att studera döblinismens gränssnitt på nytt.

Laddar…
Annons
Annons
X

Sara Danius disputerade på avhandlingen ”The senses of modernism. Technology, perception and modernist aesthetics” vid Uppsala universitet 19/12 1998.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X