X
Annons
X

Ivar Arpi: Hur svarar man på lögner om ens person?

Alexandra Pascalidou.
Alexandra Pascalidou. Foto: Thron Ullberg

Det borde vara den enklaste saken i världen: om man påstår att någon har sagt något måste man ha något slags dokumentation som bevisar det. I skrift är det förstås busenkelt, det är bara att kolla upp vad som faktiskt har skrivits. Jag ska villigt erkänna att jag har haft fel ändå ett par gånger. Inte av illvilja, utan för att mitt minne har spelat ett spratt med mig och jag har varit bombsäker på att en viss person skrivit något. Men har man haft fel ber man om ursäkt, inför rättelse och skäms.

Men när det rör sig om rena faktafel, som i det här fallet, blir genmälen märkliga. Det finns egentligen inget att diskutera om det handlar om ett fel.

Nu har flera personer oberoende av varandra påstått att jag har skrivit något som jag aldrig har skrivit. Alexandra Pascalidou påstår att jag har kopplat ihop Leila Ali Elmi, riksdagsledamot för Miljöpartiet, med klaner: "Därtill kopplade Arpi henne till "kla­ner" utan några som helst belägg." (Fastighetsfolket 8/10). Det som stämmer är att det spekulerades vilt, på sociala medier och bloggar, om vad som låg bakom hennes framgångsrika personvalskampanj. Vissa torgförde att det var klanröster som lyft Elmi. En spekulation som jag tidigt markerade mot, i sociala medier, SR:s Studio Ett (17/9) och senare på ledarsidan. Så varför påstår Pascalidou att jag har kopplat Elmi till klaner? Det är ju faktiskt ett faktafel. Jag ringde Ewa-Maria Krieghholm, chefredaktören för Fastighetsfolket som publicerat Pascalidous krönika, och förklarade vad som hade blivit fel. Som svar har jag nu fått detta i mejl: "Alexandras krönika är uttryck för hennes egna tolkningar och åsikter. […] I min bedömning som utgivare har jag inte upptäckt några direkta faktafel."

Annons
X

Jag fick dock chansen att skriva ett genmäle. Men när det rör sig om rena faktafel, som i det här fallet, blir genmälen märkliga. Det finns egentligen inget att diskutera om det handlar om ett fel. Nu kommer lögnen stå kvar.

Ironiskt då att någon på tidningen har satt rubriken: "Ivar Arpi orkade inte göra sitt jobb" när varken Alexandra Pascalidou eller hennes chefredaktör bevisligen har orkat läsa vad jag faktiskt har skrivit.

Somar al Naher Foto: Youtube

I Dagens ETC (9/10) skriver Somar al Naher i stort sett samma sak: att jag har kopplat ihop Leila Ali Elmis valkampanj med somaliska klaner: "Trots de nya uppgifterna om tillvägagångssätt och trots att Ivar Arpi saknade belägg för sina påståenden om klanröstning, så backade han inte. Någon ursäkt från SvD:s ledarsida har inte kommit."

Som om det inte räckte med verkliga meningsskiljaktigheter, varför måste man hitta på nya?

Hur ska jag backa från något som jag aldrig har sagt, utan tvärtom tagit avstånd ifrån? I övrigt kan man konstatera att al Naher i sin egen text refererar till Niklas Orrenius artikel i DN (22/9) som bekräftade det jag faktiskt har skrivit om Leila Ali Elmi: hennes kampanj hade helt klart en etnisk komponent. Av hennes Facebooksida framgick att hon har bedrivit den största delen av sin valkampanj på somaliska, mött somaliska föreningar, varit med i somalisk tv samt att hon i röstuppmaningar vänder sig till det somaliska folket. Den fotbollsklubb som knackat dörr för henne hette tills nyligen Somalia SK och har många somalisvenskar i sina led.

Detta bekräftades även i artiklar i SvD och Expressen.

I sin rubrik anklagar Somar al Naher mig, och Per Gudmundson, för att hata invandrarkvinnor: Män som hatar invandrarkvinnor. "De få gånger som invandrarkvinnor hyllas är när de tagit avstånd från invandrarmän, i synnerhet mot män som är muslimer eller antirasister", skriver hon. Detta är en märklig argumentation (utöver implikationen att vi skulle avsky muslimer och antirasister).

Självklart framför jag främst politiska hyllningar till personer som jag ligger närmare åsikts- och värderingsmässigt. Anledningen till att jag aldrig har hyllat Alexandra Pascalidou eller Somar al Naher är inte att för att de är födda i ett annat land, utan för att vi – milt uttryckt – inte delar världsuppfattning. När jag har hyllat vad exempelvis Sakine Madon eller Alice Teodorescu skrivit, är det inte deras födelseort som har varit viktig för mig, utan vad de faktiskt står för här och nu. Jag varken "älskar" eller "hatar" det kollektiv som Somar al Naher benämner "invandrarkvinnor". Även denna grupp utgörs av individer med olika erfarenheter och åsikter. Vissa är, hör och häpna, mer lika mig i sin syn på världen, än vad de är lika Somar al Naher.

Som om det inte räckte med verkliga meningsskiljaktigheter, varför måste man hitta på nya? Alla blir dummare, både vänner och fiender, av att man bråkar om saker som saknar grund i verkligheten.

Annons
X
Annons
X

Alexandra Pascalidou.

Foto: Thron Ullberg Bild 1 av 2

Somar al Naher

Foto: Youtube Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X