Annons

Thomas Steinfeld:Hur splittrat är vårt gemensamma Europa?

EU-flaggor utanför EU-parlamentet i Bryssel. 
EU-flaggor utanför EU-parlamentet i Bryssel.  Foto: Andreas H. Nilsson

I Tyskland vill fler ha mer av Europa, medan fler i Sverige verkar vilja upprätta tydligare gränser mot Europa. Varifrån kommer dessa skilda inställningar och vad säger de om det europeiska projektet i dag?

Under strecket
Publicerad

Efter andra världskriget, efter upprättandet av EU och i synnerhet efter avtalet om Schengenkonventionen år 1990, har ett missförstånd spridit sig: att den historiska utvecklingen går mot en allmän upplösning av fysiska statliga gränser. Förmodligen tror de flesta européer ännu på en sådan utveckling, även om de på sistone allt oftare mött gengångare från ett dunkelt förflutet: bommarna, staketen och kontrollerna har kommit tillbaka, ibland på de mest oväntade ställen. Denna återkomst syns nästan inte i Tyskland, trots att detta land har nio omedelbara grannar. Men den märks tydligt i Danmark och i Sverige, två länder i den europeiska periferin som bara har två eller tre omedelbara och till och med vänliga grannar. Och framför allt: de fysiska gränserna finns kvar, även om deras direkta anledning, ankomsten av tiotusentals flyktingar från mellersta Östern och Nordafrika, försvann för flera år sedan. 

Kontrollerna finns för att hindra kriminella att byta land, säger politikerna. Detta argument tycks inte vara mer än en undanflykt: det fanns en gränsöverskridande kriminalitet före år 2015 också, utan att den ledde till kontroller vid till exempel Öresundsbron. Gränserna tycks däremot ha blivit fysiska igen av samma skäl som Moderaterna anspelade på när de under Europavalet i våras krävde mer ”koll på Europas gränser”, eller LO när man ropade ”ta tillbaka kontrollen”, eller Kristdemokraterna när de kom på den vackra frasen: ”Make EU lagom again”. I Tyskland däremot gav valrörelsen en helt annorlunda bild: alla partier krävde inte mindre, utan mer Europa, med undantag för den högerpopulistiska ”Alternative für Deutschland”. Uppenbarligen är det viktigare för både Danmark och Sverige att åtminstone symboliskt avgränsa sig från resten av världen än det är för Tyskland eller Frankrike (gränsen vid Menton kanske undantagen) eller till och med Polen (åtminstone mot Tyskland, Tjeckien, Slovakien eller Litauen).

Annons
Annons

De fysiska gränserna är symboliska för att de står mot en ekonomisk och politisk realitet som får kontrollerna att te sig som gummiankor på havet. Från utformandet av elektriska kontakter till föreskrifterna för lån till ett privat byggprojekt, från den skånska alléns återkomst till regelverket för offentliga uppdrag, från majsodlingen till ­avgasföreskrifterna för bilar: den praktiska utformningen av EU:s politiska verksamhet finns överallt, i alla ting och under alla omständigheter. Den bildar fundamentet för nästan 450 miljoner människors vardag, varför det är ett tecken på ett visst mått av blindhet inför verkligheten, om inte storhetsvansinne, att kräva ”Make EU lagom again”. Hur skulle det gå till, rent praktiskt? Genom att återgå till att bara föda upp ringamålakor för att båsen i de svenska stallen ibland är fem centimeter kortare än de bås som EU föreskriver? Och när, förresten, skulle EU någonsin varit ”lagom”?

Den gemensamma marknaden skapades genom en europeisk produktion och en europeisk arbetsdelning. Den omfattar alla branscher, inklusive jordbruket, och affärsrelationer som har lämnat alla nationella begränsningar bakom sig. Denna marknad är större än alla nationella marknader inom unionen någonsin skulle kunna bli tillsammans. Dessutom är förmågan att ådra sig skulder för gemenskapens räkning betydligt större än summan av alla enskilda medlemsstaters kreditvärdighet.

När marknaden slutar växa utåt, uppstår en fördelningskamp inåt

EU är sedan länge en makt i sig, en makt så stor att den nationalstat som försöker lämna gemenskapen inte kan räkna med att återfå den skepnad den hade före medlemskapet. I stället mister en sådan stat sitt ekonomiska fundament. Det är numera en europeisk omöjlighet att säga: Sverige först, Tyskland först, Rumänien först.

Annons
Annons

Utvecklingen av en gemensam marknad verkar dock för tillfället ha nått vägs ände. Även i Tyskland är det många år sedan man hörde talas om det ”europeiska projektet” eller det som en gång i tiden kallades för ”Europas förenade stater”. I stället står Storbritannien (kanske) inför att lämna EU, och vart man än vänder öronen, hörs det mest bråk och nationalistiska fraser. 

Till denna låt oss säga uppbromsning av det europeiska projektet finns det två skäl. Det ena är konsekvenserna efter finanskrisen år 2008. Sedan dess har den ekonomiska tillväxten i de flesta europeiska staterna, inte minst de stora, varit blygsam, eftersom flera länder inom unionen, främst de i södra Europa, fått uppleva hur deras ekonomi krympt och industriproduktionen bara försvunnit. När marknaden slutar växa utåt, uppstår en fördelningskamp inåt. Sådana konflikter brukar vinnas av de större aktörerna, varför makten inom Europa alltmer flyttats till Tyskland, medan ett land som Italien fått uppleva sig självt, inte minst i sina egna ögon, som unionens offer. 

Det andra skälet till varför gemenskapen för tillfället verkar ha nått vägs ände, har alltid funnits. EU har från första början varit präglad av en inre motsägelse. Den består i att unionen utgörs av suveräna stater som alla söker sina respektive fördelar gentemot de andra, eftersom gemenskapen inte bara ska verka för allas bästa, utan också göra varje stat större än den kunde vara av egen kraft. För tillfället är det framför allt Frankrike som vill bryta sig ur denna paradoxala situation i form av en maktpolitik som öppet åberopar den ekonomiska och inte minst militära överlägsenhet som Frankrike, i egenskap av EU:s andra nation, besitter. I alla fall i jämförelse med alla mindre medlemsstater.

Annons
Annons

De små stegen är till för att så småningom mala ner anspråken

Uttryck för detta maktpolitiska anspråk är skapandet av ett eget statshushåll för unionen som kan användas för att styra utvecklingen i andra länder, men framför allt upprättandet av en europeisk armé. Framtiden för ett sådant ”europeiskt projekt” skulle betyda en gemenskap under fransk eller fransk-tysk ledning. Än så länge reagerar dock Tyskland på ett sätt som varit typiskt för kanslern Angela Merkel. Hon säger inte ja, hon säger inte nej, hon säger att det handlar om en ”vision” som man ska börja fundera över i sinom tid.

Det finns ett annat uttryck för denna återhållsamhet inför radikala beslut, och också det är typiskt för Angela Merkel. På tyska ”Politik der kleinen Schritte”, eller ”de små stegens politik”. Tanken är populär framför allt inom de mindre västliga staterna inom EU, inte minst i Sverige. Den betyder nämligen att allting ska förbli som det är, även om USA bit för bit drar sig ur den atlantiska alliansen, även om några stater i Östeuropa öppet använder sig av EU:s möjligheter att driva en strikt nationalistisk politik, även om det blir alltmer uppenbart att EU:s assimilationspolitik gentemot Ukraina inte lett till någon som helst fördel för Europa. 

Även de små stegens politik är dock en form av maktpolitik. För det första riktar den sig mot Frankrike och landets anspråk på att leda EU. De små stegen är till för att så småningom mala ner anspråken. För det andra är ”de små stegens politik” ett sätt att skapa utrymme för den makt som format EU på ett djupare och mera omfattande sätt än någon europeisk politiker för 20 eller 30 år sedan skulle drömt om. De små stegens politik skapar större utrymme för ekonomin, för kapitalet, för pengarna, kort sagt: för just de tillgångar Tyskland har mest av inom unionen. 

Annons
Annons

Ibland finns det några poliser på Lernacken eller i Hyllie, ibland inte, och ingen vet varför, när och hur

Eftersom möjligheten att lämna EU inte finns kvar, hamnar de radikala nationalisterna (eller: ”högerpopulisterna”) i en öppen motsägelse: de vill vara kvar inom unionen, och de vill vara utanför. Därför uppfinner de inte bara en slogan som består av en paradox: ett ”Europa der Vaterländer”, ”fäderneslandens Europa”. De kommer dessutom, i ett försök att få grepp om varsin nation som samtidigt glider dem ur händerna, på allt vildare idéer framför allt inom migrationspolitiken.

Det är lätt att skicka bort dessa fattiga gestalter när de råkar dyka upp vid Hyllie gränsstation, i alla fall mycket lättare än att ta itu med ett lands konkurrenskraft inom och utanför gemenskapen. Och så har man i alla fall gjort någonting som valfolket uppskattar. I alla europeiska länder har migranterna därför blivit föremål för ett slags politisk magi med syfte att upphäva motsägelsen mellan ekonomins gränslöshet och den nationella suveräniteten. Eller annorlunda sagt: ”högerpopulismen” är ett sätt att inom ett slutet system gå uppför väggarna.

Fram till de grundläggande motsättningarnas upplösning kommer gränserna att fungera efter samma princip som politiken gör för tillfället: in och ut, fram och tillbaka, i en och samma rörelse och i samma ögonblick. Ibland finns det några poliser på Lernacken eller i Hyllie, ibland inte, och ingen vet varför, när och hur. Denna brist på systematik är alltså inte bara ett uttryck för bristande resurser eller en obeslutsam politik. I stället är denna brist en exakt spegelbild av den ohållbara situation EU numera befinner sig i, på jämnt avstånd mellan nationalstaten på den ena sidan och en äkta union på den andra, utan att kunna vara varken det ena eller det andra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons