Annons
X
Annons
X

Hur ska vi komma ihåg våra minnen?

Hur hanterar vårt samhälle sina minnen? Vilken plats får minnena i framtiden? Dessa frågor tar sig antologin ”Mellan minne och glömska” an på ett storartat sätt. Inte minst understryker den hur museerna, som samlar och förvaltar våra erfarenheter, verkar i en förtroendebransch.

Pireuslejonet, ett monument i Historiska museets entréhall, har fått en virkad one-piece av konstnären Elisabeth Bucht i utställningen ”History unfolds”, där konstnärer fått gå i dialog med samlingarna.
Pireuslejonet, ett monument i Historiska museets entréhall, har fått en virkad one-piece av konstnären Elisabeth Bucht i utställningen ”History unfolds”, där konstnärer fått gå i dialog med samlingarna. Foto: Katarina Nimmervoll/Statens historiska museum

Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Daidalos

457 s.

När jag flyttade ut på landet, för så där 30 år sedan, hände det emellanåt att det kom inbjudningar till grannarnas gårdsmuseer.

De kunde vara inrymda i en fäbodstuga eller i ett visthus som blivit över.

De här timmertemplen innehöll näst intill obegripliga installationer som bara kunde tolkas inifrån gårdsfolkets egna erfarenheter. Skyfflar av trä, skinnvantar, skällor och spruckna skor ledde till de vidsträckta berättelser som en gång bundit samman människor med varandra och världen.

Annons
X

Nu låg föremålen där som hjälplösa utropstecken över en gemensam strävan. ”Allt det här var innan masoniten” som det stod skrivet på en skylt på en vägg.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den torra, soldränkta, liksom spröda doften i de här husen gör sig påmind när jag läser essäerna i ”Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar”. Antologin är en avläggare från det stora forskningsprogrammet kring historiemedvetandets förvandlingar som pågått mellan 2010 och 2016 och där en rad svenska universitet deltagit. (Boken har alltså sitt blodomlopp gemensamt med ”Historiens hemvist I-III” som Bengt Kristensson Uggla anmälde på Under strecket den 12 januari.)

    Det var vid millennieskiftet som en sorts minnesboom tog fart i västvärlden.

    Fältets fixstärnor, som Pierra Nora, Jan och Aleida Assmann, Peter Burke, Maurice Halbwachs och Dipesh Chakrabarty, är givetvis representerade. Redaktörerna Ruin och Redin bidrar med ett omfattande förord, där de onödigt försynt visar vilken kraft det ligger i frågeställningarna. Flera av essäerna är flera decennier gamla, men de förmår ändå tala med skarp röst in i den högst aktuella diskussionen om kulturarv, museer, identitetspolitik. De ger också en oroande djupdimension åt mediernas svartaste nyhetsrubriker från USA, Syrien, Ryssland: nya mentala rum upprättas, vilket kommer att avgöra hur minnena får ta plats i framtiden.

    Det var vid millennieskiftet som en sorts minnesboom tog fart i västvärlden. Genomgripande politiska händelser, digitaliseringens rasande informationsflöden, migration och klimatförändringar framkallade ett behov av att organisera det som kan ses som våra kulturella minnesspår. Det ledde till ett starkare fokus på världsarv och på symboliskt laddade föremål och platser. Unesco initierar vid den här tiden den så kallade världsminneslista, där till exempel Astrid Lindgren och Ingmar Bergman ingår. Hos de minnesförvaltande institutionerna utvecklas en självrannsakan när det gäller den egna, institutionaliserade berättarmakten. Ett museums utsaga om det förflutna är ju alltid mer än det vi kallar ”historien” och påverkar föreställningar om dig, mig, oss och de andra.

    Redaktörerna bakom ”Mellan minne och glömska” vill inspirera till mer problematiserande perspektiv på samhällets minneshantering. De lyckas storartat. Hela den animerade diskussionen om museernas inriktning i allmänhet och Världsmuseernas i synnerhet blir indirekt belyst och de senaste årens tätnande relation mellan samtidspolitik och museipraktik i Sverige blir än mer oroande när de avläses genom antologins raster. På flera vis understryks hur de som officiellt samlar, förvaltar och återberättar ett samhälles erfarenheter verkar i en förtroendebransch. De hanterar det som vi, där vi står i tidens rasande ström, inte själva förmår hålla ihop. Den som upprättar ett arkiv väljer ut och väljer bort. Att minnas blir på så vis ett sätt att glömma.

    Det är svårt att under läsningen undvika att direkt associera till den kritiserade utställningen ”Playground” på Etnografiska (världskultur)museet i Stockholm. Den inleds med en hårdför, så kallat normkritisk pekpinnepromenad som breder ut sig i entréplanet. Intill finns delar av samlingarna sammanpressade i en sorts glasade magasin. Den besökare som vill veta mer om hur dessa föremål användes, när, och av vem, hänvisas till receptionen och en lånedator. Etnografiska museets blick på sina besökare underminerar effektivt det redan så sköra kontraktet mellan medborgare och minnesinstitution.

    Lars Gustafsson hymlar inte heller med att politiken bor granne med, just det, minnet.

    ”Mellan minne och glömska” söker sig inte bara mot självklara ämnesfält som historia, etnologi, filosofi. Den öppnar sig också på ett lustfyllt vis mot konstarterna, vilket en annan aktuell museisatsning, ”History unfolds” på Historiska museet, tar fasta på. Där har en rad konstnärer bjudits in för att gå i dialog med samlingar och forskning. Antologins inspirationsradie är dock vidare än så. För en litteraturälskare framstår det som en våt dröm att tillämpa de erbjudna tankefigurerna på en författare som Lars Gustafsson och hans verk. Gustafssons böcker bildar en sorts minnespalats, där individuella och kollektiva hågkomster får bygget att sväva. Gustafsson hymlar inte heller med att politiken bor granne med, just det, minnet.

    I slutet återger Redin och Ruin den franske historikern Fernand Braudels mäktiga bild av hur människan lever nedsänkt i sina vardagliga nutidssysslor, samtidigt som hon bärs av det förflutnas rörelse:

    ”Otaliga nedärvda handlingar som hopats huller om buller och upprepats i det oändliga fram till vår egen tid hjälper oss att leva, håller oss fångna och beslutar åt oss under hela vår existens. Det är stimulanser, svängningar, mönster, sätt och tvång att handla som ofta – oftare än vad vi tror – går tillbaka till historiens början. Uråldrig men ändå levande rinner ett tusenårigt förflutet ut i nutiden, som när Amazonfloden tömmer ut sina väldiga, grumliga vattenmassor i Atlanten.”

    Minnena styr oss. Vare sig vi vill eller inte.

    Annons

    Pireuslejonet, ett monument i Historiska museets entréhall, har fått en virkad one-piece av konstnären Elisabeth Bucht i utställningen ”History unfolds”, där konstnärer fått gå i dialog med samlingarna.

    Foto: Katarina Nimmervoll/Statens historiska museum Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X