X
Annons
X
Recension

Gruppen Hur sjuk fantasi får man ha utan att ses som psykopat?

Efter "Mellan väggarna"-succén återvänder Laurent Cantet till förhållandet mellan elev och lärare. "Gruppen" handlar om fiktionens roll i dagens samhälle. Om än instrumentell är det en film som lever.

Längst till vänster: Mathieu Lucci. Mitten: Marina Foïs.
Längst till vänster: Mathieu Lucci. Mitten: Marina Foïs. Foto: Jerome Prebois/Folkets bio

För tio år sedan vann Laurent Cantet guldpalmen i Cannes med "Mellan väggarna", ett drama som med lika delar nerv och gehör lät åskådaren befinna sig som en fluga på väggen innanför en grå men vackert brokig skola i Paris. Filmen var baserad på en roman skriven av en avhoppad lärare, författaren François Bégaudeau som själv spelade huvudrollen. Sedan dess har Laurent Cantet återkommit till gruppdynamiken i skilda former: utan framgång i sitt första drama på engelska, Joyce Carol Oates-filmatiseringen "Foxfire"; skarpare i diskussionsfilmen "Himmel över Havanna".

I "Gruppen" återvänder Cantet till det specifika förhållandet mellan elev och lärare. Men om tonen i "Mellan väggarna" var impressionistisk, är det politiska avstampet mer konkret här – eleverna äldre, insatsen högre.

Längst till vänster: Mathieu Lucci. Mitten: Marina Foïs.

Foto: Jerome Prebois/Folkets bio Bild 1 av 2
Foto: Folkets Bio Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X