X
Annons
X

Ivar Arpi: Hur påverkar etniska röster demokratin?

Leila Ali Elmi fick genom personkryss en av Miljöpartiets riksdagsplatser från Göteborg genom att kryssa sig in från plats 21.
Leila Ali Elmi fick genom personkryss en av Miljöpartiets riksdagsplatser från Göteborg genom att kryssa sig in från plats 21. Foto: Miljöpartiet / TT

I samband med val blir man varse att det finns olika sorters röster. Missnöjesröster, stödröster, blankröster, klassröster och slentrianröster, för att nämna några. Man inser snabbt att det inte är så lätt att rösta. Hur ska man bestämma sig för vad som är ens sanna röst? Det som känns rätt för just en själv i hjärta och själ, och helst i huvudet också. Utgångspunkten i demokratiska val är ändå att varje enskild medborgare ska rannsaka sig själv och med sin röst rösta i linje med sin personliga övertygelse. En man, en röst, en övertygelse.

Varför har Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister, medan till exempel Pakistan, Sri Lanka och Bangladesh lyckats? Är de mer jämställda länder än Sverige? Det finns inget som tyder på det – tvärtom intar nämnda länder bottenplaceringar medan Sverige ligger i topp. Anledningen är att klanpolitik dominerar dessa länder. Hellre en kvinna, än någon som inte tillhör det egna kollektivet. Den sortens röstmönster ser vi nu mer av i Sverige, även om omfattningen är okänd.

"Tyvärr har man släppt in klantänkandet i politiken. På så sätt har man satt demokratin ur spel."

Annons
X

I förra veckan skrev jag om klanröstning här på ledarsidan, med anledning av ett avsnitt av Uppdrag granskning. I programmet visade de hur Ali Khalil, gruppledare för Miljöpartiet i Botkyrka, försöker sälja Alby moskés röster till Moderaterna. I utbyte ville man beviljas bygglov för en ny moské. Med de 3000 rösterna skulle Moderaterna ha tagit över makten efter valet. Tack och lov tackade de nej.

I den nyutkomna boken “Klanen – individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige" (Timbro, 2018) beskriver Per Brinkemo hur klanmentaliteten påverkar politiken, med Södertälje som exempel. Han citerar Kenan Yüksel, som var den förste syrianen i kommunfullmäktige: “Tyvärr har man släppt in klantänkandet i politiken. På så sätt har man satt demokratin ur spel. Partiet blir ett redskap för att ha kvar min makt inom gruppen. Ideologin betyder ingenting."

Amanda Sokolnicki, ledarskribent på DN, skrev för två år sedan om samma fenomen: "Inför valet 2014 uppmanades många – även jag – att rösta på kandidater till politiska poster för att de skulle representera en viss etnisk grupp. Facebookgruppernas budskap gick inte att missförstå: Det viktiga var den etniska tillhörigheten, och med den religiös hemvist. Partitillhörighet var sekundärt. Kandidaternas politiska ståndpunkter nämndes inte ens. […] klanmentaliteten är ren identitetspolitik. Den bygger på tanken att personers intressen sitter i gemenskapen. Någon plats för individer finns inte. Att människor av olika anledningar inte tar chansen att rösta mer individuellt är synd – men upp till var och en. Att partierna tillåter sina kandidater att driva kampanj med etnisk profil är djupt problematiskt." (DN 9/6 -2016)

Skissande hand på vitt papper
Berikande kunskap – SvD accent kurser

Skräddarsydda kurser i ämnen som intresserar och engagerar både kropp och själ.

I alla röstuppmaningar jag har sett vänder sig till det somaliska folket.

I fredags skrev jag ett inlägg på Facebook, och på Twitter, om den framgångsrika personvalskampanjen som Leila Ali Elmi har bedrivit i Göteborg. Miljöpartiets politiske sekreterare och kommunikatör i Göteborg, Helena Munther, hade aldrig ens träffat henne. Elmi hade satts på plats 21, men blev den mest personkryssade kandidaten för Miljöpartiet i Göteborg, mer än lokala favoriten Emma Nohrén.

I medierapporteringen har hon kallats doldis, men det är hon inte för den östafrikanska diasporan i Angered. Av hennes Facebooksida framgår att hon har bedrivit den största delen av sin valkampanj på somaliska, mött somaliska föreningar, varit med i somalisk tv samt att hon i alla röstuppmaningar jag har sett vänder sig till det somaliska folket. Hon har även anspelat på sin muslimska identitet. Hon uppmanade sina följare att kryssa en somalisk miljöpartist i både landstings- och kommunvalet – Yusuf Tohow respektive Abdullahi Mahamed. Dock utan att berätta vilken politik de vill driva. Det viktiga verkar vara att de också är somalier. Det framgår inte i hennes valkampanj vad i Miljöpartiets ideologi som är tilltalande. Var valet av parti egalt för henne? Kunde hon lika gärna haft sin personvalskampanj i Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna?

En märklig detalj i soppan med Ali Khalil, som ville sälja 3000 röster, är att han agerade för moskéns räkning, i strid med sitt eget partis intressen. Han vill sälja röster till Moderaterna, inte Miljöpartiet som han själv tillhör.

Ali Khalil. Foto: Pressbild.

Ideologi verkar i båda fallen oviktigt, så länge det egna kollektivets intressen tillvaratas. Som Sokolnicki skrev: varför låter partier sina kandidater bedriva kampanjer med etnisk profil?

De politiska partierna bör fundera över om de vill låna sig till personvalskampanjer med etnisk profil.

Hur självständig kan Leila Ali Elmi vara från den grupp som burit fram henne? Kommer hon driva frågor som främst gynnar den somaliska, eller muslimska, gruppen? Det är så det fungerar i länder där klanen, eller den etniska gruppen, är det politiska subjektet snarare än individen. Politik är där reducerad till att gynna de egna. Forskningen på området visar att etnisk röstning skadar demokratin, i synnerhet om man appellerar till väljarnas etnicitet.

Det är viktigt att understryka att varken klanröstning eller etnisk röstning är odemokratiskt i sig, men det förändrar demokratins funktionssätt. I länder där man främst röstar med sin klan eller etniska grupp är politik ett nollsummespel där val relativt ofta spiller över i våld. Om ens grupp förlorar regeringsmakten, förlorar man i regel mycket mer än så. Allt handlar om att behålla makten inom gruppen.

Det går givetvis att argumentera för att den sortens etniskt profilerade valkampanj som Leila Ali Elmi bedrivit kan leda till att valdeltagandet ökar i grupper som kanske inte hade röstat annars. Ett högt valdeltagande ger legitimitet åt både demokratin och valresultatet. Men de politiska partierna bör ändå fundera över om de vill låna sig till personvalskampanjer med etnisk profil. Andra medborgare, som är kvar i synsättet att man röstar som individ i linje med sin personliga övertygelse, bör vara medvetna om att andra röstar som kollektiv. Om bara vissa grupper personkryssar, och gör det på grund av sin etniska tillhörighet eller klan, kan det snedvrida demokratin eftersom kandidater utan bredare förankring kryssas förbi. Risken är då att små, välorganiserade grupper får oproportionerligt inflytande. En större risk är att ideologin blir mindre viktig när identitetspolitik tillåts ta över på det sättet.

Annons
X
Annons
X

Leila Ali Elmi fick genom personkryss en av Miljöpartiets riksdagsplatser från Göteborg genom att kryssa sig in från plats 21.

Foto: Miljöpartiet / TT Bild 1 av 2

Ali Khalil.

Foto: Pressbild. Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X